Undervisa om konflikten mellan Israel och civila palestinier!

Många skulle kanske hävda att Israel-Palestinakonflikten är en fanatisk motsättning mellan judar, araber och palestinier. Lite som att det skulle handla om en slags dödlig dagismentalitet mellan åtminstone två jämspelta etniska ursprungsbefolkningar. Men inget kan vara mer fel. Och det som håller en av historiens längsta konflikter vid liv är kanske främst den okunskap som finns bland individer i västvärlden.

Etniska folkgrupper skapas genom sitt berättarperspektiv. Dessvärre har det judiska folkets narrativ starkt påverkats av den israeliskt nationalistiska propagandan, som utvecklats av den politiska rörelsen i Europa vilka lade grunden för Israels skapelse 1948. Starka krafter resonerar på samma sätt som Sverigedemokraterna när de säger att judar i ett visst land egentligen inte tillhör nationen där de bor. Dessa krafter menar att alla världens judar istället tillhör den israeliska nationen. ”Lustigt” nog är det här tankesättet också något som samma personer säger är en av definitionerna för antisemitism.

Israels skapelse var dels en reaktion på flera vågor av massiva judeförföljelser i Europa och dels var det en produkt från en prokolonial era. Sioniströrelsens planer på att förskansa sig ett ”judiskt folkhem” var starkt kritiserade av majoriteten av världens alla judar mellan slutet av 1800-talet och fram till åtminstone 1948 (då Israel skapades). Däremot fick de ett större gehör hos segrande nationer i Första Världskriget, det vill säga Frankrike och framför allt Storbritannien. Man utlovade arabisk självständighet mot att araberna hjälpte britterna att krossa det Osmanska Riket — samtidigt som man offentliggjorde Balfourdeklarationen som ett löfte till sioniströrelsen.

Det råder delade meningar om Palestina ingick i löftet om självständighet. Däremot blev det tydligt att britterna utlovade en bit av Palestina att bli en ”judisk” stat. Löftet etablerades av Nationernas Förbund, som gav Storbritannien mandat att ockupera Palestina och senare har löftet anammats och legitimerats av Förenta Nationerna. I takt med den europeiska nationalismens eskalering i Palestina ökade det palestinska missnöjet. Palestinier bjöds heller inte in som jämlika parter i de koloniala överläggningar som fördes av västvärlden. I takt med att diplomatin akterseglade palestinierna växte deras frustration. Och koloniseringen ökade stötvis.

Trots Haagkonventionen, Genèvekonventionerna och FN:s stadgar blev det ett legitimerat faktum att världssamfundet 1949 godkände en statsbildning, inklusive dess dåvarande gränser, som inte hade varit möjlig om det inte vore för rena markstölder och en etnisk rensning av kanske 750,000 palestinier. FN kräver visserligen att de palestinska flyktingarna från 1947 till 1949 skall få återvända, men det är en av de bitarna med FN som Israel aldrig har brytt sig om. Och i och med att FN legitimerar statslöftet om en ”judisk” stat legitimerar de samtidigt en stat som favoriserar en etnicitet över en annan.

https://imeu.org/article/ten-facts-about-the-nakba

Från 1967 och vidare kontrollerar israeliska militären Västbanken och Gaza. Man annekterade — alltså stal, östra sidan av Jerusalem, liksom man hade stulit västra sidan 1948 — men då med FN:s godkännande. ”Fakta på marken”, ihop med Balfourlöftet 1917, gjorde en större markstöld av Palestina möjlig då. Och det är självklart varken möjligt eller önskvärt att driva ut Israels medborgare. Men vad mer behövs för att även omöjliggöra en avveckling av ockupationen idag?

Man har som sagt inte FN:s godkännande för att bibehålla ockupationen — inklusive att annektera mer mark. Däremot annekterar Israel mer och mer mark hela tiden; innanför sina kontrollerade områden i Palestina och bland palestinska kvarter i annekterade samt ockuperade östra Jerusalem. Sheikh Jarrah är ett sådant kvarter — och det är vad de pågående stridigheterna mellan en oskyldig civilbefolkning och en angripande ockupationsmakt handlar om — men den palestinska utrensningen till förmån för en inflyttning av utländska nybyggare har egentligen pågått sedan ockupationens början 1967.

Urbana myter omgärdar konflikten. Till att börja med borde det inte ses som en konflikt då kampen till större delen pågår mellan en angripande ockupationsmakt och en terroriserad civilbefolkning som bara vill bli lämnade ifred. Det har aldrig varit tal om jämbördiga styrkeförhållanden och det har i motsats till vad många tidningar antyder handlat om en kamp mellan en angripare och en försvarare. Idag ingår även det officiella palestinska ledarskapet (Palestinska Myndigheten) som en del i det israeliska angriparlägret. Det fanns ingen israelisk ”ursprungsbefolkning” före 1948, eftersom det inte fanns något Israel då — även att Israels messiansk-nationalistiska narrativ menar att deras medborgare har tillhört marken i minst 2,000 år. De judar som framförallt invandrade till Palestina under större delen av 1800-talet — och inte hade några nationalistiska koloniala ambitioner — ansågs vara palestinier. Konflikten handlar inte huvudsakligen om religion och det är ingen konflikt som är sammankopplad med händelser från antiken eller medeltiden.

Palestinska motståndskämpar är inte större idioter än några andra motståndsgrupper i världen har varit och det är ingen konflikt — oavsett vad lärare i svenska skolor kan ha sagt — där alla sidor har lika mycket rätt. Och det är definitivt ingen konflikt mellan judar och judehatare.

Allt detta och mycket mer borde ingå i långa temaveckor i alla världens grundskolor. Det kan inte vara meningen att normalutbildade västerlänningar skall ha nästan noll koll på vad det hela handlar om.

Fredrik Wadman

Opinionsbildare för palestinska rättigheter