Hur hamnade vi här?

17 aug. 2026

I dagarna passerades ytterligare en sorglig gräns i den tragiska konflikten i Mellanöstern, när nu fler palestinier har dödats i Gaza sedan “vapenvilan” inleddes i höstas än de israeler som förlorade livet i den Hamas-ledda attacken mot södra Israel i oktober 2023 – “det värsta massmordet på judar sedan Förintelsen”.

Men till skillnad från 7 oktober-attacken , som vi hela tiden påminns om – där den israeliska krigsmakten dessutom av allt att döma stod för en stor del av dödandet (Hannibaldirektivet, se Wikipedia) – väcker lika många dödade palestinier inte samma upprördhet bland våra politiker och media. Inga krav på rättvisa, inga sanktioner, ingenting.

Hur hamnade vi här?

Enligt den så kallade “Trump-planen” skall fred i Gaza uppnås genom att Hamas “avväpnas” och Israel lämnar Gaza. Men medan palestinierna redan slutat angripa israelerna och förklarat sig villiga att underställa sina vapen en civil administration, fortsätter Israel att ockupera allt större del av Gaza  ̶  i nuläget runt 70%! – fortsätter dödandet och vägrar att ens backa till sin egen “gula linje” med fortsatt ockupation av halva området. Hos oss i Väst, inklusive Sverige, ser man dock – till skillnad från i fallet Ukraina – de ockuperade som problemet, och fortsätter sitt vapenstöd till ockupationsmakten.

Hur hamnade vi här?

På det ockuperade Västbanken ökar attackerna från israeliska så kallade “bosättare”, understödda av Israels armé, mot palestinska samhällen. Även här har snart lika många palestinier dödats som i Israel 7 oktober 2023. Många fler har fördrivits. I vårt land talar man nu om något tusental “våldsamma” bosättare som problemet – till skillnad från de runt 700.000 “snälla”? – och vill införa sanktioner mot en handfull (!). Ingen påpekar längre att alla israeliska bosättningar på Västbanken är olagliga och att bosättarna, våldsamma eller inte, måste bort.

Hur hamnade vi här?

I Sverige har, enligt en färsk SOM-undersökning, hundratusentals svenskar de senaste tre åren deltagit i demonstrationer mot de israeliska massakrerna i Gaza. Ändå skildras demonstrationerna i media genomgående som extrema, våldsamma och antisemitiska, och om man bland 10.000 deltagare i ett tåg hittar en enda Hamas-flagga är det den som får all uppmärksamhet. Man fingranskar varje slagord för att finna “tecken” på antisemitism och när en skylt lik den vid ingången till Auschwitz, men med texten “Gaza”, beslagtogs av polisen – något man för övrigt fick bakläxa på – förklarade ledarskribenter och politiker unisont att allt demonstrerande går ut på att sprida judehat och förringa / försvara Förintelsen. Inte att uppmärksamma folkmordet i Palestina.

Hur hamnade vi här?

Nyligen uppmärksammade de mediala “granskarna” att det bland många brev som medlemmar i Vänsterpartiet skickat till palestinier i israeliska fängelser kan finnas något som gått till en fånge som verkligen begått allvarliga brott som mord på civila. Vänsterpartiet har i vanlig ordning vikit ner sig och slutat skriva brev till fångarna – också till de över 9.000 fängslade som inte gjort annat än att stå upp mot ockupationen – som nu blir utan sin uppmuntran. Som grädde på moset har svenska politiker dessutom besökt Israel för att på plats betyga de israeliska massmördarna sin aktning. Utan större palavrer i media.

Hur hamnade vi här?

Att motstånd mot ockupationen av Israel kallas terrorism är ingen nyhet, men att många – även barn – spärrats in utan vare sig rättegång eller dom, borde bekymra. Tilltron till det israeliska rättssystemet – där såväl vuxna palestinier som barn lagförs i militärdomstolar, där andelen fällande domar är nära 100%, och ingen möjlighet finns i praktiken att överklaga – är bland våra politiker och skribenter i bästa fall rörande naiv – i annat fall något mycket värre.

Hur kan det vara så att man i vårt land under ett pågående folkmord, som de senaste tre åren berövat över 73.000 människor, varav minst 21.000 barn, livet – det värsta massmordet på palestinier sedan Israels tillblivelse! – fortsätter att diskutera de drabbades skuld i stället för förövarnas, och att tid och kraft läggs ner på att kritisera de som protesterar i stället för att bilda opinion för att få stopp på mördandet? Har våra politiker helt tappat sin moral och journalisterna förmågan att klara sitt jobb?

Hur har vi i så fall egentligen hamnat här?

Gunnar Olofsson

NAKBA 2026

13 maj 2026

Den 15 maj högtidlighålls minnet av Al Nakba, katastrofen, 1948 då mer än halva befolkningen i det historiska Palestina fördrevs. 78 år senare kan ingen längre blunda för att den etniska rensning som inleddes i samband med staten Israels bildande fortfarande pågår. I Gaza har den eskalerat till ett folkmord. På Västbanken massfördrivs människor från sina hem i områden som Jenin, Tulkarem, Masafer Yatta och Östra Jerusalem.

Fler än 750 000 palestinier fördrevs under Al Nakba 1948. Omkring 12 000 människor dödades och fler än 450 byar jämnades med marken. Flyktingarna sökte tillfälligt skydd i Gaza, på Västbanken och i grannländerna i väntan på att kriget skulle ta slut så att de kunde återvända hem.

Än idag lever flyktingar från 1948 och den andra stora fördrivningen, 1967 när Israels ockupation inleddes, i flyktingläger – och fördrivningen fortsätter. I Gaza, där en stor majoritet av befolkningen är flyktingar och ättlingar till flyktingar från 1948 och 1967. På Västbanken, där tiotusentals flyktingar och deras ättlingar tvingas iväg från sina hem, marker och egendomar. I Östra Jerusalem, där palestinier tvingas antingen riva sina egna hem eller betala notan när israeliska myndigheter gör det.

De sår som historiens oförrätter skapat kan inte börja läka innan nuets oförrätter upphör. Flyktingarnas rättigheter måste respekteras. Fördrivningen och folkmordet måste stoppas.

Det internationella samfundet har en skyldighet att ingripa. Efter 78 år är det uppenbart att Israel måste tvingas att följa internationell rätt och FN-beslut.

Stoppa vapenhandeln
Häv associationsavtalet
Inför sanktioner

Läs mer om Al Nakba palestinagrupperna.se/nakba
Lyssna till PalestinaPodden om Al Nakba
https://shows.acast.com/palestinapodden/episodes/al-nakba

Uttalande av Palestinagruppernas kongress

10 maj 2026

Palestinagrupperna i Sverige samlades 9 maj 2026 och gjorde då följande uttalande:

Palestinagruppernas högsta beslutande organ, kongressen, är samlad i en tid av sorg och vrede, och av obeveklig beslutsamhet. I år markerar vi att vår organisation i femtio år har mobiliserat det svenska folket för palestiniernas rättigheter. Samtidigt som vi blickar tillbaka på ett halvsekel av solidaritet, tvingas vi konstatera att den kongressperiod vi lämnar, 2024–2025, har präglats av det grövsta våldet i vår organisations historia.

I ett halvt sekel har vi protesterat mot den israeliska ockupationsmaktens systematiska förtryck och fördrivning av det palestinska folket, en process som tog sin början i Al Nakba 1948. Under de senaste två åren har det eskalerat till ett folkmord. I Gaza har Israel raserat allt som möjliggör liv. Den avsiktliga svälten, fördrivningen och det urskillningslösa dödandet är ett direkt angrepp på det palestinska folkets existens. På Västbanken och i östra Jerusalem har markstöld, expansion av bosättningar, bosättarterror och militära invasioner av städer, byar och flyktingläger eskalerat. Israel fördjupar apartheidsystemet steg för steg men möter trots det endast vaga muntliga protester från det internationella samfundet.

Samtidigt ser vi hur solidariteten växer sig starkare för varje dag. Aldrig tidigare har det globala stödet för Palestina varit så omfattande och ljudligt. På gator och torg, på universitetscampus, i debattforum, sociala medier och de internationella domstolarna höjs rösterna för ett slut på förtrycket. Vi är fler än någonsin som står enade i kravet på frihet och rättvisa för det palestinska folket.

Palestinagrupperna har i femtio år stått sida vid sida med det palestinska folket och vårt uppdrag är nu viktigare än någonsin. Palestiniernas vägran att ge upp sin värdighet och rätten till sitt land är vår största inspirationskälla i solidaritetsarbetet. Deras ofattbara uthållighet och motståndskraft ger oss kraft att fortsätta.

Vi fortsätter att organisera oss, sprida kunskap och mobilisera tills dess att rättvisa skipas.

Leve Palestina!

تحيا فلسطين

Skev rapportering i media

27 apr. 2026

Mitt tal från gårdagens solidaritetsdemonstration med palestinierna: Vad är det egentligen svenska medier håller på med?

Samtidigt som rapporter fortsätter att komma in – 13 dödade under en enda dag, över 810 dödade sedan den så kallade vapenvilan i oktober 2025, mer än 2 220 skadade – fylls svenska tidningar och sändningar av något helt annat: förklaringar. Ursäkter. Förmildrande omskrivningar.

Grannar bär ut kroppar ur rasmassor i norra Gaza. En mor och hennes två barn dödas i sitt hem nära Kamal Adwan-sjukhuset. Fem människor dödas i ett fordon i al-Mawasi i Khan Younis. En flicka, Doaa Mohammed Suleiman Rahim, dör av sina skador efter beskjutning. Alaa Ahmed dör av sina sår efter en flygattack. Samtidigt ligger andra kvar under rasmassorna, oåtkomliga för räddningstjänst.

Detta är fakta. Nakna, brutala fakta.

Och ändå möts vi av språk som suddar ut dem.

“Framskjutet försvarsområde.”

“Säkerhetszon.”

Det låter tekniskt, nästan neutralt. Men i verkligheten betyder det att ett land tar sig rätten att gå in på ett annat territorium, att beslagta mark, att jämna bostäder med marken – med människor kvar i dem. Det finns inga sådana rättigheter. Inte juridiskt. Inte moraliskt.

När röster som Anders Persson och Christer Matsson ges utrymme som “experter” måste vi också våga säga vad de faktiskt gör: inte analysera, utan försvara. Inte granska makt, utan legitimera den.

Det här är inte journalistik. Det är normalisering.

För samtidigt som dödssiffrorna stiger – över 72 000 dödade och mer än 172 000 skadade sedan krigets början – fortsätter medier att tala om “komplexitet”, “balans”, “konfliktens gråzoner”.

Men det här är inte komplicerat.

Det här är krigsbrott.

Vi har sett det här förut. Mot palestinierna, gång på gång. Och nu även mot människor i Libanon. Allt etiketteras som “terrorbekämpning”. Gamla. Unga. Kvinnor. Barn. Alla blir mål. Och när människor som lever under ockupation gör motstånd används det som förevändning för att trappa upp våldet ytterligare.

Samtidigt råder en annan, mer obehaglig logik: olika måttstockar.

När Ryssland begår övergrepp kallas det vid sitt rätta namn. När Israel gör detsamma talar man om säkerhet, strategi, nödvändighet.

Och låt oss inte låtsas: det finns också en rasdimension. Olika värde sätts på liv beroende på om offren är vita eller araber.

Så låt oss tala klarspråk.

Det finns ingen fred på stulen mark.

Och Sverige – både politiken och medierna – måste sluta vara medlöpare. Sluta förklara bort. Sluta mildra språket.

Svenska medier måste börja granska sin egen roll. Inte som observatörer – utan som aktörer.

Dror Feiler 2026-04-26