Skev rapportering i media

27 apr. 2026

Mitt tal från gårdagens solidaritetsdemonstration med palestinierna: Vad är det egentligen svenska medier håller på med?

Samtidigt som rapporter fortsätter att komma in – 13 dödade under en enda dag, över 810 dödade sedan den så kallade vapenvilan i oktober 2025, mer än 2 220 skadade – fylls svenska tidningar och sändningar av något helt annat: förklaringar. Ursäkter. Förmildrande omskrivningar.

Grannar bär ut kroppar ur rasmassor i norra Gaza. En mor och hennes två barn dödas i sitt hem nära Kamal Adwan-sjukhuset. Fem människor dödas i ett fordon i al-Mawasi i Khan Younis. En flicka, Doaa Mohammed Suleiman Rahim, dör av sina skador efter beskjutning. Alaa Ahmed dör av sina sår efter en flygattack. Samtidigt ligger andra kvar under rasmassorna, oåtkomliga för räddningstjänst.

Detta är fakta. Nakna, brutala fakta.

Och ändå möts vi av språk som suddar ut dem.

“Framskjutet försvarsområde.”

“Säkerhetszon.”

Det låter tekniskt, nästan neutralt. Men i verkligheten betyder det att ett land tar sig rätten att gå in på ett annat territorium, att beslagta mark, att jämna bostäder med marken – med människor kvar i dem. Det finns inga sådana rättigheter. Inte juridiskt. Inte moraliskt.

När röster som Anders Persson och Christer Matsson ges utrymme som “experter” måste vi också våga säga vad de faktiskt gör: inte analysera, utan försvara. Inte granska makt, utan legitimera den.

Det här är inte journalistik. Det är normalisering.

För samtidigt som dödssiffrorna stiger – över 72 000 dödade och mer än 172 000 skadade sedan krigets början – fortsätter medier att tala om “komplexitet”, “balans”, “konfliktens gråzoner”.

Men det här är inte komplicerat.

Det här är krigsbrott.

Vi har sett det här förut. Mot palestinierna, gång på gång. Och nu även mot människor i Libanon. Allt etiketteras som “terrorbekämpning”. Gamla. Unga. Kvinnor. Barn. Alla blir mål. Och när människor som lever under ockupation gör motstånd används det som förevändning för att trappa upp våldet ytterligare.

Samtidigt råder en annan, mer obehaglig logik: olika måttstockar.

När Ryssland begår övergrepp kallas det vid sitt rätta namn. När Israel gör detsamma talar man om säkerhet, strategi, nödvändighet.

Och låt oss inte låtsas: det finns också en rasdimension. Olika värde sätts på liv beroende på om offren är vita eller araber.

Så låt oss tala klarspråk.

Det finns ingen fred på stulen mark.

Och Sverige – både politiken och medierna – måste sluta vara medlöpare. Sluta förklara bort. Sluta mildra språket.

Svenska medier måste börja granska sin egen roll. Inte som observatörer – utan som aktörer.

Dror Feiler 2026-04-26

Arkeologisk rensning – det pågående mordet på Palestinas kultur

18 jan. 2026

Det finns i princip två sätt att göra sig av med ett folks kultur. Antingen att eliminera den – helst tillsammans med den aktuella folkgruppen – eller att helt enkelt ta över den, och göra den till sin egen. I fallet med det ockuperade Palestina använder Israel båda metoderna.

Samtidigt som israeliska arkeologer i november 2025 deltog i den 125:e årliga konferensen med “American Society of Overseas Research” (ASOR) annonserade Israels regering planer på utgrävningar i och kring byn Sebastia, norr om Nablus på det ockuperade Västbanken. Planerna innebär, om de förverkligas, den hittills största expropriationen av palestinskt land för arkeologiska ändamål.

Sebastia är en plats av arkeologiskt extremt stort värde – med lämningar från järnåldern, rester av kung Ahabs palats och kung Herodes tempel till kejsar Augustus ära. Här finns en välbevarad romersk teater, en bysantinsk kyrka och mycket annat. En utgrävning enligt rådande israeliska riktlinjer riskerar att, utöver att allvarligt skada vardagslivet för Sebastias invånare – bland annat hotas runt 3.000 olivträd av förstörelse – radera ut andra delar av områdets kulturskatt än den rent judiska.

Sebastia är inte det enda exemplet på “arkeologisk rensning”. Andra exempel är Davids park i det ockuperade östra Jerusalem, byn Susya i Hebron Hills på södra Västbanken, och Nabi Samwil nationalpark. Det finns många fler. I Gaza har 5.000 år av historia i princip utplånats av två års israeliska bombningar, och enligt FN:s organ för Utbildning, Vetenskap och Kultur (UNESCO) arbetar man nu frenetiskt för att försöka rädda något av omkring 145 viktiga arkeologiska lämningar – en kamp mot klockan som man uttrycker läget.

UNESCO har många gånger kritiserat Israel för det vårdslösa och kulturellt segregerande sätt man bedriver utgrävningar, och inom såväl ASOR som “European Association of Archaeologists” (EAA) har röster höjts för att utesluta israeliska arkeologer på grund av deras oetiska sätt att bedriva sitt arbete – något som givetvis genast bemötts med anklagelser om antisemitism. “Vi kommer inte längre att lämna över vårt arv till mördare” sammanfattar ministern för kulturellt arv, Amichai Eliyahu, inställningen till den palestinska kulturen. “Det här är vårt historiska hemland; vi kommer aldrig att lämna den här platsen”.

Men Israel, som ju inte har något eget enhetligt kulturarv, har också tagit över delar av den palestinska och levantinska kulturen att användas som sin egen. Det handlar om klädedräkter, mat, musik och annat. Således har bukettanemonen (Anemone coronaria) och den kanaanitiska hunden, båda med ursprung i Medelhavsområdet, samt den allmänt förekommande härfågeln, utnämnts till israeliska nationalsymboler – liksom olivträdet (!), om något symbol för palestinsk historia och tradition. Och när matsajten Food Buzz listade “tio efterrätter du inte får missa” – bland annat Österrikes sachertårta och den svenska semlan! – angav man knafeh, en traditionell palestinsk sötsak från Nablus på Västbanken, som “israelisk”.

Ett annat fall rör den palestinska huggormen, Vipera palaestinae. Ormen, som är släkt med vår egen huggorm, identifierades som en egen entitet långt före bildandet av Israel – men utnämndes 2018 till israelisk “nationalorm”. Även en fjäril har fått samma status. Och i ett hemligt förråd, utom räckhåll för den Palestinska myndigheten, förvaras omkring 70.000 böcker och tidskrifter beslagtagna i samband med den etniska rensningen 1948 – en viktig del av det palestinska kulturarvet.

Ju längre den israeliska ockupationen, markstölden och folkfördrivningen tillåts fortsätta desto mer av det palestinska kulturarvet går förlorat. Och i kristenhetens hjärtland, Betlehem och Jerusalem, försvinner den kristna kulturen i takt med den snabbt minskande kristna andelen av befolkningen. Något som borde bekymra historiker, arkeologer och kyrkligt aktiva i vårt land. Men inte tycks göra det i nämnvärd omfattning.

Gunnar Olofsson

Se också tidigare artiklar: Arkeologi som vapen   Kulturellt folkmord I Gaza

Israels medicinska gisslan måste friges!

19 dec. 2025

Den 27 december 2024 arresterades doktor Hussam Abu Safiya när israeliska soldater stormade Kamal Adwan-sjukhuset i norra Gaza. Doktor Abu Safiya har sedan dess hållits i israelisk fångenskap utan rättegång eller dom och utsatts för tortyr och kränkande behandling – utan möjlighet att få sin sak prövad. Senast förlängdes hans internering 16 oktober med ytterligare 6 månader. I nuläget hålls också minst 94 andra sjukvårdsarbetare som något som måste betraktas som medicinsk gisslan, medan fem är bekräftat döda i fångenskap – och ytterligare fem mött ett okänt öde.

Kamal Adwan-sjukhuset var det sista fungerande sjukhuset i norra Gaza. Trots upprepade attacker från den israeliska armén, och att hans egen son Ibrahim (15) dödats vid ett angrepp med drönare mot sjukhusets huvudentré, försökte dr. Abu Safiya i det längsta hålla verksamheten igång. Till sist intogs sjukhuset av soldater som tvingade personalen att klä av sig och lägga sig på marken, varefter omkring 240 personer fördes bort – varav många till fångenskap.

Enligt FN:s säkerhetsråds resolution 2286 (2016) är såväl sjukhus som vårdpersonal och patienter objekt som alla stater har skyldighet att skydda i väpnade konflikter. En rad humanitära organisationer, inklusive Amnesty International (USA), Human Rights Watch, Läkare Utan Gränser och israeliska Läkare för Mänskliga Rättigheter har i ett gemensamt uttalande krävt “omedelbart frigivande av olagligt internerad medicinsk personal och slut på dessa godtyckliga fängslanden och bredare attacker på sjukvården”.

I nuläget sitter över 10.300 palestinier i israeliska fängelser, varav 3.428 likt dr. Hussam Abu Safiya i så kallat “administrativt förvar” utan rättegång eller dom, 1.772 som “olagligt stridande” – och flera hundra barn. Sedan 7 oktober 2023 har, enligt palestinska sjukvårdskällor, minst 1.722 hälsoarbetare dödats av den israeliska krigsmakten. Bland annat avrättades i mars i år 15 räddningsarbetare av israeliska soldater, och begravdes tillsammans med sina räddningsfordon. Åtminstone 94% av sjukhusen i Gaza är helt eller delvis förstörda. Ingen har hittills ställts till svars för några brott mot mänskligheten och internationell rätt.

Läget i framför allt Gaza är fortfarande allvarligt och hjälpbehoven enorma. Men Sveriges regering tillhör de allt färre som fortfarande bojkottar FN-organet UNRWA – en nödvändig aktör för bistånd till palestinierna, fortsätter vapensamarbete och handel med ockupationsmakten, vägrar svårt krigsskadade barn specialistvård i Sverige och välkomnar Israel i Eurovisionsschlagern. En politik som allvarligt underminerat Sveriges tidigare anseende som humanitär stormakt.

Nyligen konstaterade FN:s rapportör för människorättsförsvarare, Mary Lawlor, i ett brev till den svenska regeringen att utvecklingen i Sverige vad gäller yttrande- och föreningsfrihet för aktivister och minoriteter är “chockerande”. “Människorättsförsvarare, klimataktivister, de som protesterar mot Israels agerande i Gaza – liksom muslimer, romer, samer, tornedalingar och afrosvenskar – alla slags minoriteter, upplever att deras rätt till yttrandefrihet och föreningsfrihet inskränks” säger Mary Lawlor. Och nämner hur klimataktivister fått utstå hot och våld från polis, hur fackligt engagerade som stått upp för Gaza förlorat jobbet och hur journalister som försöker rapportera om människorättsfrågor i vissa fall hindrats av sina arbetsgivare.

Från politiker, mediesamhället och de goda svenska medborgarna i gemen hörs i dessa frågor ingenting. Opinionen för ett svenskt krav på frigivande av all medicinsk gisslan och palestinska politiska fångar som Fatah-ledaren Marwan Barghouti, avbrytande av vapensamarbetet med den folkmordsmisstänkta israeliska regimen och stopp för Israel i Eurovision, borde rimligtvis vara stark och högljudd. Liksom kravet på våra politiker att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter för alla. Men i stället är tystnaden – öronbedövande.

Den svenska regeringen har 60 dagar på sig att svara på FN-rapportörens brev. Men vem bryr sig? Egentligen?

Gunnar Olofsson

Folkrätt och BDS

23 okt. 2025

Vid ett välbesökt möte i Solidaritetshuset 16 oktober 2025 behandlades BDS, folkrätt och hur svenska investeringar bidrar till ockupationen av Palestina.

Henrik Carlborg, jurist, gav en tankeväckande introduktion i folkrätt då främst utifrån ICC:s arresteringsorder av Benjamin Netanyahu och Yoav Gallant samt ICJ:s rådgivande yttrande om att Israels ockupation av Palestina är olaglig och att staten Israel begår en rad grova folkrättsbrott. 

Den artikel som nämndes finns här: https://law4palestine.org/the-arab-israeli-wars-the-crime-of-aggression-myths-facts-and-swedish-law-by-henrik-carlborg/  

Efter det berättade Jakob König från Fair Finance Guide om hur vi kan hindra svenska investeringar från att bidra till ockupationen och det pågående folkmordet i Gaza, och hur man som individ kan påverka genom sina val gällande pensionsfonder och bank.

Bilderna som visades finns här: https://uploads.staticjw.com/pa/palestinagruppenstockholm/svenska-investeringar-i-opt.pdf