Vi måste tala om ockupationen!

Ett år efter den Hamas-ledda attacken i södra Israel har över 40.000 palestinier, varav hälften barn, dödats i den israeliska ödeläggelsen av Gaza. Man tycker det kunde vara nog nu, att det behövs vapenvila, humanitära insatser och internationell medling för att en gång för alla lösa denna konflikt.

Men ingenting av detta händer. Politikerna i Väst, inte minst den svenska regeringen, fortsätter att tala om “Israels rätt att försvara sig” och ser till att Israel, genom vapensamarbetet, får de vapen man behöver för att mörda ytterligare mängder av civila palestinier. Och på det ockuperade Västbanken fortsätter våldet från militär och beväpnade så kallade bosättare att kräva palestinska liv – hittills över 700 dödade bland människor som på olika sätt protesterat mot ockupationen.

Medan skadade från kriget i Ukraina erbjuds vård i Sverige nekas svårt skadade palestinska barn sådan vård. Bistånd till de svältande i Gaza dras in. Allt medan ledande svenska media, och deras ledarskribenter, ägnar sig åt att “granska” de demonstrationer mot massakrerna som trots allt envist fortsätter i vårt land för att hitta överdrivna och olämpliga paroller – något man trots idogt letande haft svårt att finna.


Soldater i Hebron, Västbanken.

Men vi måste tala om ockupationen! Om det långvariga förtryck – med jordstölder, fördrivningar, murar och stängsel, olagliga bosättningar, fängslanden, tortyr och utomrättsliga avrättningar – som den israeliska krigsmakten i årtionden utsatt den palestinska befolkningen för. Om att denna ockupation alldeles nyligen av FN:s högsta juridiska instans – den Internationella Domstolen (ICJ) i Haag – dömts ut som i sin helhet olaglig, och någonting som alla stater har skyldighet att se till att den upphör. Att vapenavtal, nära ekonomiskt samarbete med Israel och annat som bidrar till att underhålla ockupationen måste UPPHÖRA. Att Israel just nu utreds för misstänkt folkmord och att jurister inom den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) arbetar för att de israeliska ledarna skall efterlysas för misstänkta brott mot mänskligheten.

Enligt FN:s Folkmordskonvention (1948) bär också den som bidrar till, underlättar, en politik att “döda medlemmar av” en viss folkgrupp eller “tillfogar medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada” (artikel III) ett straffrättsligt ansvar. Svenska politiker och ledarskribenter måste byta fot, sluta upp att ursäkta ockupationsmaktens övergrepp och kalla det palestinska motståndet “terrorister” och – likt det som hände under folkmordet i Rwanda 1994 – med sin propaganda elda på mördandet och avlegitimera de drabbade rätten till liv. Annars lever man farligt nära att kvalificera sig för ansvar enligt Folkmordskonventionen.

Gunnar Olofsson

18 Sep 2024