Sveriges syn på Palestina och Israel

Sverige har haft ett honorärkonsulat i Jerusalem sedan 1903. Det övergick 1991 till ett generalkonsulat med utsänd diplomatisk personal som ansvarar för Sveriges officiella kontakter med den palestinska myndigheten. Från regeringen kan man klicka sig till den officiella sidan för konsulatet som är beläget i Sheik Jarra-området i östra Jerusalem. Där anges att konsulatet dessutom ska ansvara för svenskt utvecklingssamarbete i Palestina. Att Sveriges konsulat för kontakt med Palestina ligger i Östra Jerusalem är intressant med tanke på att Israel med kraft avvisat USA:s förslag att förlägga deras palestinska konsulat till Jerusalem.

Sverige röstade för FNs delningsplan som skulle lett till bildandet av Israel och Palestina 29 november 1947 men egentligen aldrig förverkligades. Trots att Israel flyttat fram gränserna påtagligt både före och under kriget med arabländerna erkände regeringen Erlander de facto Israel 1949. Samtidigt önskade man information om mordet på Folke Bernadotte som varit FNs förste Palestinamedlare. Då inga tillfredsställande upplysningar kom avstod Sverige från att rösta i frågan om Israels medlemskap i FN. Detta ledde till att Sverige inte erkände Israel de juro förrän 12 juli 1950; detta trots att mordet knappast blivit löst.

I Sverige uppfattades Israel som en socialistisk demokrati som lyckades få öknen att blomma. Erlander besökte Israel 1960 och berömde staten för att den visade hur en välfärdsstat byggdes upp. Det var först i och med sexdagarskriget 1967 som stämningen inom partiet började svänga, inte minst genom att den israeliska grymheten vid ockupationen blev alltmer känd. Fler ville dessutom ändra från den passiva Undénska utrikespolitiken till en mer internationalistisk och fredsmedlande politik, och det ledde till att Gunnar Jarring utsågs att medla efter kriget. Strax efter att Olof Palme valts till Erlanders efterträdare 1969 träffade han PLO-ledaren Arafat i Alger och det följdes 1974 av att Sverige röstade för att Arafat skulle få tala i FN:s generalförsamling. Sverige började arbeta för en tvåstatslösning och PLO tilläts öppna kontor i Stockholm trots protester från Israel.

Under den borgerliga perioden 1976-82 uppenbarades stora skillnader i synen på regionen, men en extremt israelvänlig vice statsminister i Per Ahlmark (FP) följdes av en mer pragmatisk Ola Ullsten (FP) som ansåg att det var oklokt att isolera PLO, men redan strax efter att Olof Palme tillträtt som statsminister protesterade han ändå mot att Sverige skulle bjuda in Arafat. Under den socialdemokratiska perioden som följde gjorde Sverige en del fredsförsök. Utrikesminister Sten Andersson besökte i februari 1988 både Israel och Palestina, där han på ett sjukhus träffade ungdomar som skadats av gummikapslade israeliska kulor, vilket ökade hans engagemang för palestinierna.

En av SÄPO tillsatt Säkerhetstjänstkommission granskade perioden 1965-1980 och anklagade flera svenska palestinaaktivister på tämligen lösa grunder för att planera terrordåd.

Ett anförande av Sten Andersson i FN:s generalförsamling 1989 visar att Sverige fortsatte på Palmes linje: "Israel fortsätter att trotsa det palestinska folket, dess arabiska grannar, internationell lag och världsopinionen genom sin fortsatta ockupation av arabiskt territorium." Tonen är lätt förändrad när den borgerliga regeringens utrikesminister Margaretha af Ugglas talar i generalförsamlingen 1991. Först efter att ha poängterat Israels rätt till existens inom säkra och internationellt erkända gränser anger hon att Israel måste acceptera palestiniernas rätt till självbestämmande och rätt att bilda en egen stat. Riktigt tydlig kursändring blev det först i och med att Sverige gick med i EU 1995 och började anpassa sin utrikespolitik till EU:s. Göran Persson som tillträdde som statsminister 1996 var dessutom uttalad Israelvän och startade 1997 informationsinsatsen Levande historia med anledning av att forskning visat bristande kunskap om Förintelsen. Den permanentades som Forum för levande historia. Persson bjöds in till Israel 1999.

Under flera år nämner inte Sveriges representant i FN den israeliska ockupationen, men 2001 framför i alla fall Anna Lindh kritik i generalförsamlingen. Israel uppmanas att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena, upphöra med bosättarpolitiken och avsluta de utomrättsliga avrättningarna. Palestinierna uppmanas att sluta skada civila. När Göran Persson talar i FN:s generalförsamling 2004 talar han om en konflikt mellan israeler och palestinier, och även om han uppmanar Israel på samma sätt som Anna Lindh 2001 lägger han en stor del av skulden på Palestina. Först 2010 med Sveriges FN-ambassadör Mårten Grunditz märks en svängning, när han djupt beklagar Israels beslut att återuppta bosättningarna på palestinsk mark.

Den stora förändringen kom 2014 i och med att Sveriges nya regering (S + MP) ledd av Stefan Löfven erkände Palestina. Det var inte populärt i de borgerliga partierna och utrikesminister Margot Wallström var inte välkommen till Israel. Ett förslag hade inlämnats redan i oktober 2011 av Katarina Köhler (S) men avslogs då av riksdagen. Erkännandet motiverades med att det skulle ge stöd till moderata krafter bland palestinierna, göra parterna i en förhandling mer jämlika och att bidra till hopp och framtidstro hos unga palestinier och israeler som annars riskerar att radikaliseras. Regeringen ansåg att de folkrättsliga kriterierna för ett erkännande av Staten Palestina var uppfyllda. Man hoppades då också att andra länder i Europa skulle erkänna Palestina.

Ann Linde (S) som tillträdde som utrikesminister 2019 har ansetts vara palestinavän och hon står bakom erkännandet av Palestina och har kritiserat israeliska planer på annektering på Västbanken. Samtidigt uttryckte hon vid tillträdet att Sverige bör förbättra relationerna med Israel och hon var mycket snabb med att ensidigt fördöma att Hamas skickade projektiler från Gaza mot Israel under maj 2021. Hon är ändå mycket tydlig med att lägga ansvar på Israel för den uppkomna situationen när hon får en fråga från Markus Wiechel (SD) i Riksdagen.

Under den allmänna motionstiden 2018, 2019 och 2020 inkom ca 100 förslag som rör länder i Mellanöstern. Processen resulterade i Utrikesutskottets betänkande 2020/21:UU15 angående fredsprocessen i Mellanöstern, vilket antogs av riksdagen 28 april 2021. Tillsammans med hanteringen 7 juni 2021 av en interpellation från Håkan Svenneling (V) och den av SD och KD begärda särskilda debatten om konflikten i Mellanöstern 23 juni 2021 går det att få en god bild av hur regeringen och riksdagspartierna ser på ockupationen och krigsförbrytelserna i området. I utrikesutskottets betänkande fastslås att Sverige vill bidra till förhandlingar mellan Israel och Palestina, och att rättvis och hållbar fred mellan två självständiga stater ska baseras på folkrätten och FN:s säkerhetsrådsresolutioner. Det ska resultera i "att Israel och ett oberoende, demokratiskt, sammanhängande (obs!), suveränt och livskraftigt Palestina lever sida vid sida i fred och säkerhet i ett tillstånd av ömsesidigt erkännande." Jerusalem ska vara gemensam huvudstad och tvåstatslösningen ska baseras på 1967 års gränser om inte parterna kommer överens om förändringar. Israel uppmanas att upphöra med bosättningsexpansionen inklusive i östra Jerusalem och riva separationsbarriären på ockuperat område. "Utskottet ser allvarligt på demoleringar av palestinska byggnader och hem på ockuperad mark liksom tvångsförflyttningar och konfiskeringar av hem och humanitärt stöd."

Utskottet anser att "isolering och bojkott inte är rätt väg att gå för att lösa den israelisk-palestinska konflikten." Samtidigt anges att bojkott är ett legitimt politiskt uttryck under internationell rätt och att icke våldsamma uttryck till stöd för bojkotter är skyddade av yttrandefriheten. Å andra sidan vill man fortsatt ha en icke-kontaktpolitik med Hamas och se till att svenskt bistånd inte går till Hamas.

Utskottet påpekar att en palestinsk regering måste erkänna staten Israels rätt att existera, ställa sig bakom alla avtal mellan Israel och PLO samt avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål. (Något motsvarande krav på Israel att i ord och handling erkänna Palestinas rätt att existera har inte framförts. Intressant med tanke på att Likud är absolut emot en palestinsk stat väster om Jordan och den nya premiärministern Naftali Bennett uttalat att en självständig palestinsk stat vore självmord för Israel).

Vid debatten 23 juni framförde Ann Linde att ”…Hamas inte har erkänt Israel och helt uppenbart inte har varit berett att avstå från våldsanvändning. Detta är ett stort hinder för att nå en långsiktig och hållbar lösning på konflikten.” Vi har tidigare tagit upp hur Hamas ser på Israel. I moderaternas reservation till UUs betänkande anges också att ”Det är oacceptabelt att palestinska ledare och andra ifrågasätter Israels rätt till existens.” (Att Israel inte erkänner Palestinas rätt till existens nämns inte.) På liknande sätt anges i SDs reservation: "De palestinska grupperna måste vara beredda att erkänna Israel som en judisk stat … Vi anser att regeringen tydligt bör deklarera att den inte kan betrakta en statsledning där Hamas ingår som legitim." (Eftersom det uttalandet beror på att Hamas anses behöva erkänna Israels existens som judisk stat bör Sverige inte heller acceptera en statsledning där Likud eller det nationalkonservativa Yamina ingår, eftersom ingen av dessa avser att erkänna en palestinsk stat.)

I Vänsterpartiets reservation framhålls att det inte är en konflikt mellan jämlika parter. Israel som är en av världens större krigsmakter vars militärapparat understöds av USA har som ockupationsmakt ett större ansvar enligt folkrätten. "Genom sina konsekventa brott mot folkrätten framstår Israel som genuint ointresserat av att upphäva ockupationen, vilket är nyckeln till en varaktig fred i Mellanöstern. … Sverige bör kraftfullt agera för att förhindra att nya israeliska bosättningar tillkommer på palestinsk mark och för att befintliga bosättningar avvecklas omgående." Reservationen lyfter också fram flyktingarna, en fråga som verkar helt bortglömd i betänkandet. FN har fastställt att "de flyktingar som önskar återvända till sina hem och bo i fredlig samvaro med sina grannar borde tillåtas göra det så snart det är praktiskt möjligt och kompensation borde utbetalas åt dem som väljer att inte återvända samt för förlorad och förstörd egendom". I reservationen ges också förslag på tydligare ursprungsmärkning och förbud för svenska företag att samarbeta med illegala bosättare. Man anser också att Sverige ska trycka på för att Israel ska ansluta sig till ICC och att FN ska utreda Israels eventuella brott mot tortyrkonventionen.

Håkan Svenneling (V) ställde tre frågor till Ann Linde i interpellationen ”Israels ockupation av Palestina”:

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att minska våldet mot palestinier samt illegala vräkningar och demoleringar av palestinska hem? Svar: ”…vikten av en tvåstatslösning och ett slut på ockupationen…” … ”Vi står givetvis också upp för Israels legitima säkerhetsbehov.” (Palestinas nämns inte.)
Anser ministern och regeringen att Israels ockupation av Palestina i juridisk mening är ett apartheidbrott? Svar: ”I likhet med EU använder Sverige inte apartheidbegreppet i relation till den israeliska ockupationen.”
Avser ministern och regeringen att verka för att suspendera det nuvarande associeringsavtalet? Svar: "Vi vill inte se en suspendering av associeringsavtalet. I associeringsavtalet stipuleras att ett associeringsråd ska äga rum i närtid. Ett associeringsråd ger möjlighet till tydliga budskap och till samtal om frågor både där vi är överens och där vi är oeniga."

I debatten framför Fredrik Malm (L) att Hamas lätt kan skaffa sig ett bra luftförsvar, helt enkelt genom att upphöra med att "strössla raketer från Gazaremsan in i Israel". (Att Israel och USA på motsvarande sätt förmodligen skulle kunna slippa satsa miljarder på det israeliska luftförsvaret om de upphörde med ockupation, blockad och angrepp till lands och till sjöss nämner han dock inte.)

Under debatten tog Håkan Svenneling (V) också upp den israeliska militärens roll: "Den israeliska militärens bombningar av Gaza ledde fram till 256 döda varav 66 barn. Det visar på militärens, IDF:s, bristande syn på folkrätt och mänskliga rättigheter. Därför måste nu omvärlden öka trycket mot de ansvariga i den israeliska militären. Det är dags för regeringen och Sverige att klippa banden till Israels militär. Det kan regeringen enkelt göra genom att kalla hem vår försvarsattaché från Tel Aviv, genom att sluta tillåta Israel att testa till exempel drönare på våra flygfält i Norrland och genom att införa ett vapenembargo mot Israel på EU-nivå. Jag undrar om utrikesministern tänker vidta några åtgärder mot Israels militär?" Något svar på den frågan tycks han inte ha fått den gången, men väl vid den särskilda debatten om konflikten i Mellanöstern 23 juni 2021. Där svarar hon att hon tycker att "det är jättebra om vår försvarsattaché har dialoger och samtal också med personal från försvaret eller de militära delarna i Israel och därmed kan prata om vilken linje Sverige har, hur vi ser på frågorna som till exempel den humanitära rättens regler och allt möjligt och få svar som man kan rapportera hem om. …Vi har inget militärt samarbete med Israel på något sätt, genom militära drönare i Norrland eller någonting sådant."

Sveriges officiella hållning gentemot Israel tycks nyligen ha förändrats enligt rapporter om ett samtal mellan Ann Linde och Israels utrikesminister Yair Lapid. Där står att Lapid uppskattar hennes uttalanden om Sveriges starka och solida engagemang för Israels säkerhet och hennes erkännande av Israel som det judiska folkets hemland. Lapid avslutade med att han såg fram mot ökat samarbete med Sverige i bilaterala och multilaterala frågor. Enligt DN har de två utrikesministrarna också diskuterat "konflikten med Palestina".

Sammanfattningsvis kan konstateras att Sveriges syn på Israel och Palestina har varierat med de olika regeringar vi haft, och att de flesta svenska riksdagspartier i dag framför allt värnar ockupationsmakten Israel som man vill ha förbättrade relationer med. Vänsterpartiet och Miljöpartiet pekar på det större ansvar som vilar på Israel som ockupationsmakt. Det som i stort sett saknas i debatterna i riksdagen är flyktingarnas situation och rättigheter samt apartheidpolitiken både i Israel och på Västbanken, där nationalstatslagen och bosättningspolitiken är så tydliga tecken.

Samtidigt måste det påpekas att det finns stora variationer i inställning bland politiskt aktiva också inom partierna, vilket framgår bland annat av en debattartikel underskriven av representanter för samtliga riksdagspartier utom V och SD, "Låt MR vägleda i Israel-Palestina-konflikten". Folkrätten måste vara utgångspunkten menar flera nuvarande och före detta rikspolitiker. Det finns därför all anledning att debattera frågor kring hur ett slut på ockupation och apartheid ska kunna åstadkommas.

Källor:

Per Gahrton: Palestinas frihetskamp (2008)

Eva Stenberg: Därför har S svängt om Israel.

Wikipedia, länkar i texten.