Sverige och palestinaflyktingarna

Göran Burén: Alla människors lika värde

Celanders förlag 2017

Vid ett möte arrangerat av Palestinagruppen Stockholms bojkottgrupp talade PGS ordförande Henrik Carlborg, och jag fick då tillfälle att fråga om han hade något tips om var man kan läsa om Sveriges inställning till Palestina och Israel under speciellt de första decennierna efter FNs delningsplan 1948. Även om jag läst en hel del om detta på nätet och i Per Gahrtons omfattande Palestinas Frihetskamp så var det mycket givande att läsa denna insiktsfulla bok. Den handlar i huvudsak om de landsförvisade palestinierna.

I inledningen framhålls de palestinska flyktingarnas rätt att återvända, något som ingick i Folke Bernadottes fredsplan och formaliserades i FNs generalförsamlings resolution 194. ”Israel vägrade benhårt att låta dem komma tillbaka”. Israelerna försvarade sitt handlande med att den arabiska befolkningen lämnat sitt hemland, trots att de uppmanat palestinierna att stanna kvar, medan ledare i arabländerna i radiosändningar skulle ha uppmanat dem att ge sig av. Några sådana radiosändningar har aldrig förekommit, och att palestinierna flydde var en naturlig följd av terror och krig. Att palestinierna frivilligt skulle ha lämnat landet har (felaktigt) använts också av andra som argument för att de inte skulle ha rätt att återvända, också i Sverige. Vi fick veta att ansvaret låg på arabländerna som anfallit Israel (snarare försvarade de den del av territoriet som enligt delningsplanen skulle tillfalla Palestina, när Israel försökte och delvis lyckades utvidga sin del med våld).

Resolution 194, liksom faktiskt delningsplanen, resolution 181, har inte sanktionerats av säkerhetsrådet och är därför inte bindande. Samtidigt har FNs generalförsamling fastslagit en deklaration om de mänskliga rättigheterna, och dess artikel 13 lyder: ”Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.”

Al-Nakba, katastrofen 1948, fördrivningen och mördandet av palestinier och deras liv i flyktingläger, beskrivs i två kapitel. Ett kapitel handlar om Folke Bernadotte, som Burén också skrivit en bok om och som förlorade livet med största sannolikhet på grund av sitt engagemang för de landsförvisade. I kapitlet ”Svenskarna och exilpalestinierna” framhålls att Röda Korset initialt skickade hjälp till flyktingarna men det upphörde i stort sett 1950 då FN tog över ansvaret. Trots att det inte bara är en hjälporganisation utan också en människorättsorganisation verkade det inte på något sätt för flyktingarnas rätt att återvända. Inte heller Rädda Barnen intresserade sig för flyktingarna, men samlade gärna in pengar till sionistiska organisationer för att hjälpa barn till ”Palestina”. Med några få undantag försvann flyktingarna i den svenska debatten och dök inte upp igen förrän på 60-talet.

Däremot drevs en otröttlig kampanj för att hjälpa den nya staten Israel, vilket beskrivs i kapitlet ”Israelsolidaritet”. Där framgår hur den palestinska byn Qastina töms, rivs och ersätts med svenska trähus som bekostas genom en insamling underskriven av riksdagens talmän, biskopar, riksdagsmän och statsministerns fru Aina Erlander, allt för att hjälpa de judiska flyktingarna från Europa. I kapitlet finns något enstaka belägg för att det fanns de som också såg de palestinska flyktingarna, men här finns också citat med historiska lögner som att den arabbefolkning som betraktar Palestina som sitt hemland har invandrat från närliggande länder efter 1920. Journalisten K G Michanek som senare försvarade Israel lidelsefullt skrev 1951 att det arabiska hatet mot Israel mycket väl kan förklaras av fördrivningen av palestinier 1948.

I kapitlet ”Paradigmskifte” förklaras den svenska inställningen med rester av ett kolonialt arv, där ”den vite mannen” hjälper de boende till ett bättre liv och kolonisterna till att tillvarata naturresurser. ”De har fått öknen att blomma” är ett uttryck jag känner igen från 50-talet. Paradigmskiftet kom med FNs generalförsamlings resolution 1514 om beviljandet av självständighet åt koloniserade länder och folk 1960. Det är inte svårt att förstå att arabvärlden uppfattar sionismen som ett europeiskt kolonisationsföretag. I 50-talets Sverige var kolonialism inte något negativt, och DNs chefredaktör Herbert Tingsten försvarade den med att målet i detta fall, en judisk stat, är överordnat alla andra överväganden. Som framgår av nästa kapitel, ”Haifainstitutet”, var socialdemokraterna 1956 antikoloniala och 1959 röstade Sverige som enda västland för en FN-resolution som erkände det algeriska folkets rätt till självbestämmande. Samtidigt kunde socialdemokrater som Inga Thorsson blunda för de palestinier som fått lämna plats åt inresande sionister.

Kapitlet ”Vad visste svenskarna?” är speciellt intressant utifrån min ursprungliga fråga till Henrik Carlborg. Här framgår att det inte saknades information för den som ville veta, men den tolkades ofta av starkt Israelvänliga debattörer. Chefredaktören för Karlstads-Tidningen Manne Ståhl, som drivit på om lagstiftning mot antisemitism, reste till Mellanöstern 1956 och skrev därefter att Israel ”förvandlats från en fredlig nationell nybyggarnation till en hypernationalistisk och hypermilitaristisk religionsstat”. Han uppfattade också att arabstaternas hat mot Israel hade sin grund i massflykten av araber, dels på grund av övergreppet i sig och dels för den belastning de redan fattiga länderna utsattes för. Naturligtvis fick han mothugg av debattörer som Herbert Tingsten. Intressant är också hur FNs resolution 1912 togs emot i Sverige, som röstat för den; bara Israel röstade emot. I resolutionen konstateras ”med djupt beklagande” att repatrieringen av de palestinska flyktingarna inte förverkligats. I UDs sammanfattning fanns inte formuleringen ”djupt beklagande”, och i stället handlar det om ”en definitiv lösning av flyktingproblemet”. Intressant nog uppmärksammades resolutionen inte av någon av huvudstadstidningarna.

I kapitlet finns också redogörelser för mottagandet av böcker, föredrag och artiklar som beskrev de palestinska flyktingarnas situation, som hur väl underbyggda de än var stämplades som antisemitism. På sextiotalet blev världen större, och i kapitlet ”Stormsvalor” redogörs för den tidigare diplomaten Gunnar Hägglöf, som 1933 ansåg att ett gangsterband tagit över i Tyskland. I Göteborgs-Posten publicerade han 1964 ett antal artiklar om ett samtal med den palestinske ledaren Musa el-Alami som då var chef för ett flyktingprojekt i Jeriko. El-Alami jämför de palestinska flyktingarnas situation med hur andra flyktingar under historien tillåtits återvända. Här jämförs också Hägglöfs objektiva skildring av en resa till de arabiska områdena med hur Artur Lundkvist beskriver hur han står på den israeliska sidan och gissar hur det ser ut i det arabiska Akaba. Det blir en närmast parodisk uppvisning i det som Edward Said kallar ”orientalism”.

”Palestinskt motstånd” beskriver grundandet av Fatah och Yassir Arafats betydelse, och hur PLO genom sitt väpnade motstånd och kapningar fick palestinier att få stämpeln terrorister. I ”Den stora omsvängningen” redovisas 60-talets diskussioner i den socialdemokratiska Frihet och oberoende vänstertidskriften Clarté som i alla fall visar viss förståelse för de förvisade palestiniernas situation. Junikriget 1967 delade opinionen tydligt i vänner och fiender till hur Israel hanterat flyktingfrågan. Slutligen beskrivs i ”Palestinasolidaritet” hur Palestinarörelsen startade och om Eva Ståhls upplevelser i flyktinglägret Tel al Zaatar, som beskrivs i en bok.

Som påpekas på bokens baksida är detta en ”omsorgsfull kartläggning av diskussionen kring Palestina och de fördrivna palestinierna i svensk samhällsdebatt från staten Israels bildande tills opinionen började svänga i slutet av 1960-talet”. Tyvärr tycks inte boken från 2017 ha resulterat i någon debatt; de få recensioner jag hittat har varit helt instämmande och positiva. Situationen för exilpalestinierna har bara försämrats och någon lösning är inte i sikte. Inte heller debatten i dagstidningarna visar någon tendens till större förståelse; det som debatteras är framför allt våldet på Västbanken och bombräder mot Gaza. Det är därför oerhört värdefullt med en bok som denna, och jag rekommenderar den varmt.

Tomas Cronholm