Ny bok om koloniseringen av Palestina

Rashid Khalidi: The Hundred Years' War on Palestine. (2020)

A History of Settler Colonial Conquest, 1917-2017.

 

Den här skildringen börjar faktiskt ännu tidigare, med den sionistiska rörelsen som grundades i slutet av 1800-talet av Theodor Herzl. Ett utdrag ur dennes dagbok från 1895 är intressant och mycket framsynt: "Vi ska försöka stimulera den fattiga befolkningen att lämna genom att förse den med arbete i deras nya land, samtidigt som vi förnekar dem anställning i vårt eget land. … Både exproprieringsprocessen och avlägsnandet av de fattiga måste genomföras diskret och försiktigt." Samtidigt hävdade Herzl i likhet med kolonialister i alla tider, att den judiska immigrationen skulle vara till nytta för den inhemska befolkningen. "Det är deras välbefinnande, deras individuella rikedom, som vi kommer att öka genom att föra in vår egen." (Uttalandet känns igen i Trumps så kallade "Fredsplan".) Khalidi utgår från egna erfarenheter och mängder av arkivmaterial och visar tydligt hur Palestina övertagits genom kolonisation på ett sätt som resten av världen övergivit för länge sedan och som många nu skäms för.

Boken koncenterar sig på sex viktiga händelser, kallade krigsförklaringar. Den första inleds med Balfourdeklarationen 1917 som utlovar brittiskt stöd för bildandet av ett judiskt hemland i Palestina utan att överhuvudtaget nämna palestinierna som utgjorde den absoluta majoriteten. Den inhemska befolkningen utlovas "civila och religiösa rättigheter" men däremot inte politiska eller nationella rättigheter. Balfour gav däremot nationella rättigheter till det han kallade "det judiska folket" som vid tillfället bara utgjorde 6 % av invånarna. (Tanken att palestinierna helt enkelt inte existerar hörs numera i intervjuer med så kallade bosättare.) Att palestinierna inte reagerade starkt och omedelbart förklaras av att de inte fick reda på deklarationen genom att den lokala pressen inte fungerade och att det var kaos efter kriget. När Nationernas Förbund 1922 gav Storbritannien mandat att styra Palestina inkorporerades Balfourdeklarationen och det skrevs till att det judiska folket och bara det hade en historisk koppling till Palestina, och man bortsåg från 2000 år av varierande kulturer och folkgrupper. Judiska immigranter, oberoende av härkomst, kunde bli medborgare i Palestina vilket inte var möjligt för palestinska araber som råkade befinna sig utomlands när Storbritannien tog över. Protester mot judarna tog sig uttryck i en generalstrejk 1936 som ledde till en av lord Peel ledd kommission att föreslå en delning av landet så att 17 % av territoriet blev en judisk stat och att de 200 000 araber som bodde där skulle utvisas. Resten av landet skulle vara kvar under brittiskt styre. Inte oväntat ledde det till en väpnad revolt som genom brittisk försorg ledde till svåra förluster på den arabiska sidan med utvisning av ledarna till avlägsna delar av brittiska imperiet. Förslaget drogs tillbaka.

 

Den andra krigsförklaringen är den välkända delningen av Palestina med utvisningen av ca 720 000 palestinier från den nybildade staten Israel – denna period behandlas i detalj i boken. Den tredje krigsförklaringen är Israels attack på flera arabländer, som enligt en seglivad myt var militärt överlägsna. Den fjärde krigsförklaringen är när Israel invaderar Libanon 1982, med den fruktansvärda massakern i Sabra och Shatila som följd. Den femte är perioden 1987-1995, med intifadan och PLOs olika misstag som att stödja Irak vid Kuwaitinvasionen, följt av Osloavtalen som författaren själv har mycket god insikt i genom att ha deltagit. Vid överenskommelsen 1993 utanför Vita Huset erkände PLO staten Israel mot att Israel erkände PLO som representant för det palestinska folket – en långt ifrån balanserad överenskommelse. Att en frihetsrörelse erkänns av sin förtryckare, utan att ges någon frihet, mot erkännande av den förtryckande staten som koloniserat dess hemland anges som ett historiskt misstag som har fått allvarliga konsekvenser för det palestinska folket. Den sjätte krigsförklaringen är perioden 2000-2014 med den andra intifadan som utlöstes av provokationen när Ariel Sharon besökte Haram al-Sharif (Tempelberget).

 

Sammanfattningen i slutet inleds med ett citat från Balfour: "… och sionismen, vare sig rätt eller fel, bra eller dålig, är baserad på en lång tradition, nuvarande behov, framtida hopp, av betydligt större vikt än önskningar och uppfattningar hos de 700 000 araber som nu bebor detta gamla land." Hundra år senare erkänner Trump Jerusalem som Israels huvudstad utan att bry sig om palestiniernas önskan eller historia. USA har svängt fram och tillbaka mellan att erkänna palestinierna och att utesluta dem från kartan. Trots jämförelser med andra kolonialistiska övergrepp som avslutats, som i Algeriet, Sydafrika, Zimbabwe eller Irland, finns fortfarande hotet om att folk förflyttas med våld på sekteristisk eller etnisk grund, vilket skett i Irak och Syrien. Det skulle kunna ske i Israel men palestinierna kan förväntas göra hårt motstånd och processen skulle uppmärksammas internationellt. Ett aktuellt reellt hot är den planerade annekteringen.

 

Israel anges ofta vara "mellanösterns enda demokrati", men det kräver förstås att judar och andra har samma rättigheter och skyldigheter, något som förhindras av 2018 års nationalstatslag (Basic Law on the Jewish Nation-State). Som tidigare justitieministern Ayelet Shaked uttryckt det, "Det finns tillfällen när staten Israel måste vidmakthållas som judisk stat på bekostnad av jämlikhet." Hur detta relateras till ultranationalism och fascism diskuteras utförligt. Samtidigt anser Khalidi att man nu måste utgå från att det finns två folk i Palestina oavsett hur de kom dit, men att samexistensen måste baseras på fullständig jämlikhet i fråga om rättigheter, inklusive nationella sådana. Avslutningsvis poängteras att en varaktig fred bara kan uppnås genom ett slut på förtrycket av en folkgrupp utövat av en annan. Boken ger ett trovärdigt intryck genom mångfalden citat, och är hyggligt lättläst och försedd med en del foton.

 

/ Tomas Cronholm

12 Jul 2020