Ny bok: Folket som inte fick finnas

Ingmar Karlsson: Folket som inte fick finnas. Palestiniernas historia. Historiska media, 2023.

Författaren har tidigare skrivit om Palestinas historia och denna nya bok har naturligtvis en hel del gemensamt med dem. Den innehåller en noggrann beskrivning av Palestinas långa historia och alla de bedrägerier och övergrepp den ursprungliga befolkningen utsatts för, inte minst under Nakban. Att erövringen av resterna av Palestina 1967 inte lett till mer protester från omvärlden är obegripligt och otillständigt. Det är det också att de palestinska flyktingarna inte har kunnat återvända trots att det utlovades när Israel bildades och ingick i FN.

Förordet innehåller två intressanta citat. Israels förste premiärminister Ben Gurion: ”Varför skulle araberna sluta fred?... Vi har kommit hit och stulit deras land. Varför skulle de acceptera det?” och Israels nuvarande premiärminister i regeringsförklaringen 29 december 2022: ”Det judiska folket har en exklusiv och obestridlig rätt till alla delar av Eretz Israel. Regeringen kommer att främja och utveckla bosättning i alla dess delar – i Galileen, Golan, Judeen och Samarien”, dvs Västbanken.

Det första kapitlet beskriver den historiska bakgrunden, med de olika härskarna över regionen. Bara under 73 år för ungefär tre tusen år sedan var Israel en sammanhållen stat innan grundandet 1948. Det kollektiva självmordet av judiska upprorsmän år 73 i fästningen Masada anges som en historisk sanning vilket är tveksamt eftersom utgrävningar visat att de rester som hittats består av djurben.

I de följande kapitlen beskrivs mängder av löften till araber och palestinier som sedan brutits. Efter krigsutbrottet 1914 utlovade den brittiska krigsministern fullständigt oberoende om de hjälpte till att driva ut osmanerna, som var allierade med Tyskland. ”Vi skall inte annektera ett uns land där…”. Redan i Sykes-Picot-avtalet 1916 bröts detta genom att Palestina skulle placeras under internationell regim. Balfourdeklarationen, som fick stor betydelse genom att refereras till vid bildandet av mandatet Palestina, blev förödande genom att bara judarna nämns, övriga kallas icke-judar. Eller som Karlsson skriver: ”… ett dokument där en stat utlovade ett område som den inte hade förfoganderätt över till ett folk som inte bodde där, utan att ta hänsyn till invånarnas intressen och önskemål.” Detta bryter naturligtvis mot fredsprogrammet som formulerades av den amerikanska presidenten Wilson och antogs av Nationernas Förbund, som innebär självbestämmanderätt för folken. Folkviljan undersöktes av King-Crane-kommissionen som reste runt i regionen och talade med folk. Den drog slutsatsen att Palestina mycket väl kunde ingå i en enad syrisk stat medan de heliga platserna kunde omhändertas av en internationell och interreligiös kommission. Detta förkastades av fransmän och britter, som i sin karaktär av kolonialmakter önskade och fick mandat över avstyckade stater.

Historien kring idéerna om en judisk stat och sionismen som en kraft bakom detta behandlas utförligt, liksom de motsättningar som fanns mellan olika judiska grupper. Den stora judiska invandringen ledde till ett första palestinskt uppror och britterna svarade med att tillsätta ”Peel-kommissionen”, som förslog en delning där 20% skulle bli en rent judisk stat. Detta accepterades inte av någon sida. Hur britterna drevs ut genom judisk terror och hur USA då blev den viktigaste protektorn beskrivs, och kapitlet om Nakba inleds med Sovjets helomvändning där Gromyko plötsligt talar om ”judarnas historiska rötter i Palestina”. FNs delningsplan underkändes som illegal av Menachem Begin som lett den judiska terrorn, medan David Ben-Gurion accepterade den dock utan att acceptera de föreslagna gränserna. Judarnas attacker mot palestinierna beskrivs, och myten att palestinierna skulle ha uppmanats i arabisk radio att fly vederläggs. Judiska soldater klädde sig som araber och kunde på så sätt döda araber, en metod som används än i dag av israeliska soldater.

De följande kapitlen beskriver den palestinska befrielserörelsens framväxt, hur PLO blir ledande och accepteras som palestiniernas företrädare. Junikriget 1967 och oktoberkriget 1973 behandlas bara i relation till PLO. Osloavtalen och Camp David-avtalet beskrivs i kritiska och konkreta ordalag, liksom orsakerna bakom intifadorna. Det näst sista kapitlet kallas helt enkelt ”Den andra intifadan och tvåstatslösningens död”. Den nuvarande israeliska säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir beskrivs med ett citat från Jerusalem Post som ”den moderna israeliska versionen av en vit makt-förespråkare och en europeisk fascist”, och finansministern Bezalel Smotrich har uttalat att Ben-Gurion inte gjorde färdigt jobbet när han inte kastade ut palestinierna 1948, och han förespråkar annektering av hela Västbanken. I det avslutande kapitlet, ”Mandatet Palestina – vår tids korsfararstat” jämförs situationen med tidigare koloniseringsförsök i Mellanöstern och med apartheidpolitiken i Sydafrika.

Boken är utomordentligt innehållsrik, speciellt när det gäller klarläggandet av historiska skeenden som i hög grad dolts och förvanskats av Israel men de senaste åren blivit studerade framför allt av israeliska historiker som Ilan Pappé. Ändå är bokens titel lätt missvisande, när den inte i högre grad beskriver den palestinska kulturen och hur den förändrats och påverkats av ockupation och förtryck. Inte minst gäller detta för alla de palestinier som lever i flyktingläger i och utanför Palestina. Det är kanske orättvist att kräva att en intressant och detaljrik bok som denna borde innehålla ännu mer. Vi får hoppas att det finns anledning att beskriva den palestinska kulturen under många år framöver och att det palestinska folket ska kunna leva fritt i sitt land.

Tomas Cronholm

30 Aug 2023