Europeiska Unionen och Palestinafrågan

Flera medlemmar har sagt att de saknar den politiska diskussionen varför vi tänker publicera fem olika texter där vi belyser konflikten ur olika perspektiv. Texterna är menade att ge en övergripande bild och att ligga till grund för en politisk diskussion i höst. De rymmer alltså inte alla aspekter eller detaljer men väcker kanske nyfikenhet att själv läsa vidare.

Förra månaden skrev vi om Förenta Nationerna (FN).

Denna månad handlar det om Europeiska Unionen (EU)!

Europeiska Unionen och Palestinafrågan

Den 20 augusti 1993 avslutades Oslo-fredsprocessen och avtalet undertecknades av Yassir Arafat (PLO) och Yitzhak Rabin (Israel). Det var den första överenskommelsen gällande ett ramverk för framtida relationer mellan Israel och den palestinska staten.

Sedan dess har mycket hänt och det har inte gått i rätt riktning. Det senaste åren har också inneburit utmaningar gällande exempelvis USAs så kallade “fredsplan”, vräkningarna i Sheikh Jarrah och de nyliga beskjutningarna av Gaza.

Så vad gör EU?

EUs mål är en tvåstatslösning med en oberoende, demokratisk, livskraftig palestinsk stat som lever sida vid sida i fred med Israel och dess andra grannar. EU är villigt att samarbeta med de olika parterna för att återuppta fredsförhandlingar, baserat på följande parametrar:

Gränser: en överenskommelse om gränserna mellan de två staterna, baserad på linjerna 4 juni 1967.

Israeliska bosättningar: EU anser att bosättningar var som helst i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem, är olagligt enligt internationell rätt, att de utgör ett hinder för fred och hotar en tvåstatslösning.

Säkerhet: säkerhetsarrangemang som för palestinierna respekterar deras suveränitet och visar att ockupationen är över; och, för israeler, som skyddar deras säkerhet, förhindrar terrorism och effektivt hanterar säkerhetshot.

Palestinska flyktingar: en rättvis, överenskommen och realistisk lösning på flyktingfrågan.

Jerusalem: uppfyllelse av båda parters ambitioner för Jerusalem. Ett sätt måste hittas genom förhandlingar för att lösa Jerusalems status som båda staters framtida huvudstad.

För detta ändamål genomför EU en rad aktiviteter - både politiska och praktiska:

EUs policies utgår från Venedigdeklarationen 1980, Berlindeklarationen 1999 samt Sevilladeklarationen i juni 2002 som sammantaget slår fast alla stater i Mellanösterns rätt att existera, skapandet och erkännandet av en självständig palestinsk stat samt mer detaljerade lösningar. EU är också, tillsammans med FN, USA och den ryska federationen, medlemmar i den så kallade “Quartet” som redan 2002 lanserade “Roadmap for Peace”. Detta är i princip en statsbyggande process i tre steg där vikten läggs på behovet för Palestina att bygga institutioner och en hållbar ekonomi - och EU är också Palestinas största ekonomiska givare.

Utöver detta har EU skapat olika forum där parterna kan mötas och diskutera.

EUs mer praktiska åtgärder omfattar exempelvis humanitär och akut hjälp via UNRWA, stöd till civilrättsliga organisationer och statsbyggande via stöd till de Palestinska myndigheterna (PA) för att utveckla den privata sektorn och handeln - främst genom kreditgarantier, yrkesutbildning och handelslättnader.

Dessutom har EU bidragit till utvecklandet av en modern polisstyrka (EUPOL COPPS) i Ramallah.

EU 2020-2021

I början av 2020 diskuterade medlemsstaterna hur EU kunde fördjupa sin politik för att utesluta israeliska bosättningar från bilaterala förbindelser med Israel. De föreslog också att skapa möjlighet till restriktiva åtgärder som exempelvis att omvärdera den finansiering som Israel får genom European Neighbourhood Instrument, att upphäva EU-Israel Association Agreement och att se över handeln och Israels tillgång till gemenskapsprogram som Erasmus och Horizon Europe.

Den första halvan av 2020 vann EU en viktig seger när det gällde att försvara konceptet med en tvåstatslösning och hjälpte till att samla internationellt motstånd gällande Donald Trumps vision om fred och lösning av den israeliska-palestinska konflikten.

EU spelade sedan en viktig roll i att motsätta sig israeliska planer på att formellt annektera cirka 30 procent av Västbanken. Trots fleråriga splittringar mellan medlemsstaterna kunde europeiska diplomater samla internationell opposition och mobilisera EUs diplomatiska maskineri. Detta inkluderade upprepade varningar om att "planer på annektering, om de genomförs, inte kommer att stå obestridda". Oron hos en majoritet av europeiska regeringar åtföljdes av växande aktivism i de nationella parlamenten och mer än 1000 parlamentsledamöter påtalade vikten av att vidta åtgärder om Israel genomför sitt hot för sina regeringar. Europeiska diplomater bekräftade att fördrivning av palestinier från deras hem i Sheikh Jarrah är olagligt och uppmanade de israeliska myndigheterna att lugna de nuvarande spänningarna i Jerusalem och stoppa uppviglingingarna gällande Al-Aqsa-moskén.

Detta var viktiga europeiska insatser men de ändrade bara dynamiken i konflikten ytterst lite. Medan den israeliska regeringen gick med på att tillfälligt avbryta planerna på annektering, så fortsätter den ju de facto via utvidgning av bosättningar i ockuperade Palestina. I stället för mer kraftfulla krav mot bosättningar återställde EU snabbt förbindelserna med Israel när den formella annekteringen avbröts.

Trots EUs tydliga ståndpunkt och insatser så riktas också kritik mot unionen - både intern och extern:

Hugh Lovatt, som arbetar med policyfrågor på European Council on Foreign Relations, ser en trasig strategi. Osloavtalet har kommit att utgöra en återvändsgränd för Europa och efter 27 år har det varken gett fred eller strategier för att lösa konflikten. Istället har avtalet gett Israel diplomatisk täckning för att förankra sitt grepp om Västbanken (inklusive Östra Jerusalem) genom fler bosättningar och ett samtidigt avlägsnande av palestinierna genom ständiga husrivningar, markbeslag och begränsad åtkomst. Förhandlingarna för ett tvåstatsavtal blir allt mer blockerade.

Lovatt konstaterar också att europeiska länder hjälpte till att få den amerikanska administrationen att backa och att skapa internationell opposition mot de israeliska planerna på att formellt annektera territorier på Västbanken. Båda hoten drogs tillfälligt tillbaka, till stor del, tack vare Europeiska unionen. Detta var viktiga segrar men de gör liten skillnad i en verklighet av öppen ockupation och ojämlika rättigheter- kännetecken för modern apartheid.

För att vända denna negativa trend krävs nu ett nytt “post-Oslo” paradigm som sätter ett slut på ockupationen och lika rättigheter i centrum. Detta betyder inte att man slutar stödja en tvåstatslösning men Europa måste vara tydligt med att om Israel fortsätter att blockera en sådan lösning måste lika rättigheter i en enda demokratisk stat fastställas.

En missriktad önskan att undvika att skada det som återstår av fredsprocessen har gjort att EU konsekvent missar möjligheter att uppnå en tvåstatslösning genom praktiska åtgärder för att häva ockupationen och främja palestinsk suveränitet. I praktiken har Europa istället lagt sin politiska tyngd på att försvara den tillfälliga överenskommelse som Osloavtalet var och som faktiskt bara var tänkt att fungera som en politisk språngbräda. Den europeiska strategin har blivit inaktuell och oflexibel - att blåsa nytt liv i den är en förutsättning för framsteg. För att göra detta kommer EU att behöva skapa en ny struktur för sina förbindelser med Israel och den palestinska myndigheten (PA).

Som en följd av de förestående vräkningarna i Sheikh Jarrah (maj 2021) uppstod raketbeskjutningar av Gaza där många dödades och skadades och en mängd byggnader förstördes, inklusive skolor och sjukhus.

EU:s utrikeschef, Josep Borrell, uppmanade Hamas och Israel att stoppa våldet samt fördömde raketbeskjutningarna av Hamas och menade att Israel visserligen har rätt att försvara sig men att det måste vara proportionerligt och i linje med internationell rätt. EU formulerade ett krav på omedelbart eldupphör men uttalandet saknade tyngd eftersom ett land, Ungern, blockerade ett gemensamt uttalande. ”EU:s inflytande och möjlighet att spela en global roll har minskat eftersom det finns en mindre enighet”, sa utrikesminister Ann Linde. Denna sårbarhet visar på EUs oförmåga att agera utrikespolitiskt.

Läs mer exempelvis här:

Middle East Peace Process

The end of Oslo: A new European strategy on Israel-Palestine

European Consuls: what's happening in Sheikh Jarrah is illegal and increases tension

Ireland: Evictions and demolitions should cease

EU visar oenighet om Gaza - kunde inte enas om krav på eldupphör

EU måste vara redo för sanktioner mot Israel