Nada Alami: Svart skimmer

13 May 2021

Nada Alami: Svart skimmer. Lassbo förlag 2020.

Nada Alami deltar i ett Zoom-möte om boken 18 maj 19.00, anmäl till [email protected] så kommer länken på e-post.

Författaren är uppvuxen i Jerusalem men flyttade till Sverige på sjuttiotalet och utbildade sig till sjuksköterska. Hon berättar i boken om sin morfars liv, men det blir samtidigt en berättelse om det palestinska folkets lidande. Inledningen ger en kortfattad beskrivning av historien och där poängteras särskilt vilken roll britterna hade innan staten Israel bildades: Britterna tillät det judiska folket att ha en egen militärstyrka, poliskår och egna institutioner. Det var förbjudet för palestinierna, som inte kunde göra sin röst hörd medan den judiska befolkningen kunde stärka sin position.

Liksom i Berättelsen om Nahr av Susan Abulhawa börjar händelserna i Kuwait dit palestinier flytt, men kommit att bli hatade och misstänkta genom Arafats stöd till Irak som invaderade Kuwait. Författarens morbror Waleed blir fängslad och det är en närmast outhärdlig skildring av hans vistelse i fängelset där han inte får veta varför han tillfångatagits. Men han funderar och kapitlen är omväxlande från fängelset och hans minnen.  Vi får en närmast komisk berättelse om hur hans kusin sticker iväg i en roddbåt till Egypten och lyckas undkomma att fängslas, om hans uppväxt och en hemsk olycka i hans hemstad Lydda 1939. Han var 8 år när Israel utropade sig till stat, och Moshe Dayan med följe körde in i Lydda med ordern att skjuta på allt som rörde sig. Enligt FNs delningsplan skulle Lydda tillhöra Palestina men det tog israelerna ingen hänsyn till. Skildringen av massakrerna i Lydda och Deir Jassin är fruktansvärd läsning, och mest upprörande är kapitlet Via Dolorosa som skildrar vandringen mot Nablus. Det är en oerhört stark skildring av det som kallas Al-Nakba och som fortsätter än i dag.

Waleeds familj flyttar runt mellan Jerusalem, Gaza, Kairo och Jordanien, och vi får en klar bild av konflikter mellan föräldrarna förutom av den svåra situationen. Under israelernas härjningar i bostäder under sexdagarskriget blir en systerdotter skjuten i benet och det är en gripande skildring av hennes sjukhusvistelse och hur detta påverkat henne för livet. När Waleed 1970 ska besöka morföräldrarnas grav i Jerusalem finner han att gravplatsen har röjts undan nästan helt och på det som är kvar hittar han grovhånglande israeliska ungdomar. När det var möjligt att besöka Lydda knackar han på där han en gång bodde. Där bor nu en judinna som kommit från Marocko och berättar om de svårigheter de orientaliska judarna upplevt från det att de lockades av Jewish Agency att flytta till Israel.

Avslutningsvis plockar jag från baksidestexten: Svart skimmer beskriver krigets grymheter och det förvisade folkets fruktansvärda öde i brännande vittnesskildringar. Men det är också en gripande berättelse om gränslös kärlek, om familjeband som brister, om längtan efter en plats att kalla sin egen och om underbara människor som aldrig ska glömmas. – Nada Alami tecknar med sitt väl avvägda språk levande porträtt av alla de människor vi får lära känna genom boken. Hon har också en underbar förmåga att locka läsaren till skratt, trots det mörker som skildras. Boken handlar inte bara om en mans flykt och det är inte bara en släkthistoria – det är ett helt folks historia.

SNABB LÄGESUPPDATERING

12 May 2021

Forskare från olika sociala rörelser och representanter för civil olydnad och befrielsekamp har länge vetat att rädsla är en av de största hindren att övervinna. För att de förtryckta ska gå från passivitet till handling måste de bryta denna rädsla.

I extrema fall, som palestinier som lever under israelisk kolonialism, är rädslan baserad på levda upplevelser av tortyr, fängelse, dödande, dagliga förödmjukelser och avhumanisering, inkomstbortfall, husrivningar samt förlust av försörjning, värdighet, frihet och rättigheter. (Mark Muhannad Ayyash, Docent i Sociologi, Mount Royal University in Calgary, Canada).

De senaste dagarna har det palestinska folket över hela det koloniserade Palestina visat världen, inte för första och inte för sista gången, sitt stora mod inför denna rädsla.

Inför hotet om fördrivning av palestinierna i Sheikh Jarrah var läget spänt i Östra Jerusalem. Sammandrabbningarna mellan palestinier och israeliska soldater vid al-Aqsamoskén har hittills skadat cirka 180 palestinier, 80 har förts till sjukhus och hundratals har skadats. Israelisk polis sägs ha använt chockgranater, tårgas och vattenkanoner, demonstranter ska ha kastat flaskor och stenar. Våldet förväntades eskalera under måndagen då Israel firar erövringen av Jerusalem i sexdagarskriget 1967 och visst stormade israelisk polis Jerusalems al-Aqsa-moské - en helig plats i islam.

Under mån/tisdagen svarade Hamas med raketbeskjutning från Gaza som uppges ha dödat fem israeliska personer. Den israeliska armén uppger att de endast beskjutit mål i Gaza som tillhör Hamas - som har styrt det palestinska territoriet sedan 2007 - men hittills har minst 30 palestinier varav 10 barn dödats (se sprängningen av ett höghus här ).

Fyra av dessa barn var från samma familj (två syskon och två  kusiner) och alla var under 12 år. UNRWA (FNs flyktingorgan) fördömer i kraftiga ordalag detta. 

Israels försvarsminister Benny Gantz har konstaterat att ”det här bara är början” apropå de israeliska flygattackerna. Hamasledaren Ismail Haniya svarade med ett ”om Israel vill eskalera så är vi redo”.

Efter veckor med växande spänningar och protester riskerar nu oroligheterna mellan Gaza och Israel att eskalera till ett helt krig. Vi fortsätter förstås bevakningen!

Här kan ni se en video inifrån Gaza! 

Exempel på var ni kan läsa mer:  

Dödstalen stiger i Gaza – FN kallar till krismöte

UN chief 'gravely concerned'

Why East Jerusalem has become a flashpoint

UNRWA Decries Killing of Four Palestine Refugee Students in Gaza

Undervisa om konflikten mellan Israel och civila palestinier!

9 May 2021

Många skulle kanske hävda att Israel-Palestinakonflikten är en fanatisk motsättning mellan judar, araber och palestinier. Lite som att det skulle handla om en slags dödlig dagismentalitet mellan åtminstone två jämspelta etniska ursprungsbefolkningar. Men inget kan vara mer fel. Och det som håller en av historiens längsta konflikter vid liv är kanske främst den okunskap som finns bland individer i västvärlden.

Etniska folkgrupper skapas genom sitt berättarperspektiv. Dessvärre har det judiska folkets narrativ starkt påverkats av den israeliskt nationalistiska propagandan, som utvecklats av den politiska rörelsen i Europa vilka lade grunden för Israels skapelse 1948. Starka krafter resonerar på samma sätt som Sverigedemokraterna när de säger att judar i ett visst land egentligen inte tillhör nationen där de bor. Dessa krafter menar att alla världens judar istället tillhör den israeliska nationen. ”Lustigt” nog är det här tankesättet också något som samma personer säger är en av definitionerna för antisemitism.

Israels skapelse var dels en reaktion på flera vågor av massiva judeförföljelser i Europa och dels var det en produkt från en prokolonial era. Sioniströrelsens planer på att förskansa sig ett ”judiskt folkhem” var starkt kritiserade av majoriteten av världens alla judar mellan slutet av 1800-talet och fram till åtminstone 1948 (då Israel skapades). Däremot fick de ett större gehör hos segrande nationer i Första Världskriget, det vill säga Frankrike och framför allt Storbritannien. Man utlovade arabisk självständighet mot att araberna hjälpte britterna att krossa det Osmanska Riket — samtidigt som man offentliggjorde Balfourdeklarationen som ett löfte till sioniströrelsen.

Det råder delade meningar om Palestina ingick i löftet om självständighet. Däremot blev det tydligt att britterna utlovade en bit av Palestina att bli en ”judisk” stat. Löftet etablerades av Nationernas Förbund, som gav Storbritannien mandat att ockupera Palestina och senare har löftet anammats och legitimerats av Förenta Nationerna. I takt med den europeiska nationalismens eskalering i Palestina ökade det palestinska missnöjet. Palestinier bjöds heller inte in som jämlika parter i de koloniala överläggningar som fördes av västvärlden. I takt med att diplomatin akterseglade palestinierna växte deras frustration. Och koloniseringen ökade stötvis.

Trots Haagkonventionen, Genèvekonventionerna och FN:s stadgar blev det ett legitimerat faktum att världssamfundet 1949 godkände en statsbildning, inklusive dess dåvarande gränser, som inte hade varit möjlig om det inte vore för rena markstölder och en etnisk rensning av kanske 750,000 palestinier. FN kräver visserligen att de palestinska flyktingarna från 1947 till 1949 skall få återvända, men det är en av de bitarna med FN som Israel aldrig har brytt sig om. Och i och med att FN legitimerar statslöftet om en ”judisk” stat legitimerar de samtidigt en stat som favoriserar en etnicitet över en annan.

https://imeu.org/article/ten-facts-about-the-nakba

Från 1967 och vidare kontrollerar israeliska militären Västbanken och Gaza. Man annekterade — alltså stal, östra sidan av Jerusalem, liksom man hade stulit västra sidan 1948 — men då med FN:s godkännande. ”Fakta på marken”, ihop med Balfourlöftet 1917, gjorde en större markstöld av Palestina möjlig då. Och det är självklart varken möjligt eller önskvärt att driva ut Israels medborgare. Men vad mer behövs för att även omöjliggöra en avveckling av ockupationen idag?

Man har som sagt inte FN:s godkännande för att bibehålla ockupationen — inklusive att annektera mer mark. Däremot annekterar Israel mer och mer mark hela tiden; innanför sina kontrollerade områden i Palestina och bland palestinska kvarter i annekterade samt ockuperade östra Jerusalem. Sheikh Jarrah är ett sådant kvarter — och det är vad de pågående stridigheterna mellan en oskyldig civilbefolkning och en angripande ockupationsmakt handlar om — men den palestinska utrensningen till förmån för en inflyttning av utländska nybyggare har egentligen pågått sedan ockupationens början 1967.

Urbana myter omgärdar konflikten. Till att börja med borde det inte ses som en konflikt då kampen till större delen pågår mellan en angripande ockupationsmakt och en terroriserad civilbefolkning som bara vill bli lämnade ifred. Det har aldrig varit tal om jämbördiga styrkeförhållanden och det har i motsats till vad många tidningar antyder handlat om en kamp mellan en angripare och en försvarare. Idag ingår även det officiella palestinska ledarskapet (Palestinska Myndigheten) som en del i det israeliska angriparlägret. Det fanns ingen israelisk ”ursprungsbefolkning” före 1948, eftersom det inte fanns något Israel då — även att Israels messiansk-nationalistiska narrativ menar att deras medborgare har tillhört marken i minst 2,000 år. De judar som framförallt invandrade till Palestina under större delen av 1800-talet — och inte hade några nationalistiska koloniala ambitioner — ansågs vara palestinier. Konflikten handlar inte huvudsakligen om religion och det är ingen konflikt som är sammankopplad med händelser från antiken eller medeltiden.

Palestinska motståndskämpar är inte större idioter än några andra motståndsgrupper i världen har varit och det är ingen konflikt — oavsett vad lärare i svenska skolor kan ha sagt — där alla sidor har lika mycket rätt. Och det är definitivt ingen konflikt mellan judar och judehatare.

Allt detta och mycket mer borde ingå i långa temaveckor i alla världens grundskolor. Det kan inte vara meningen att normalutbildade västerlänningar skall ha nästan noll koll på vad det hela handlar om.

Fredrik Wadman

Opinionsbildare för palestinska rättigheter

Bok om Palestinas historia

8 May 2021

Nur Masalha: Palestine – A Four Thousand Year History.

När SVT vid något sällsynt tillfälle rapporterar från Palestina är det ännu mer sällsynt att landet nämns vid namn trots att Sverige erkänt det. När nya urgamla dokument hittas söder om Jerusalem sägs det bara att det är israeliska forskare som gjort upptäckten, när israeler utbildas i att hantera skjutvapen i en illegal bosättning nämns heller inte att detta sker på palestinsk mark och när reportern Samir Abu Eid talar med bosättare får han höra att det inte finns några palestinier, bara araber. Det är därför en intressant och viktig bok av den palestinske historikern Nur Masalha som kommit ut 2020 (första utgåvan 2018).

I introduktionen visas att Palestina är namnet som använts på regionen sedan sen bronsålder, ca 1300 f Kr. I boken drivs tesen att akademisk och annan utbildning bör baseras på historiska fakta, empiriska bevis, arkeologiska och andra vetenskapliga upptäckter och inte på allmänna uppfattningar eller berättelser ur Gamla Testamentet och religionspolitiska dogmer. Fram till starten av den europeiska zionismen vid 1900-talets början var folket i Palestina (på arabiska sha'b Filastin) en blandning av arabiska muslimer, arabiska kristna och arabiska judar. Historiker har hävdat att Palestina inte fanns som en administrativ enhet förrän efter den brittiska ockupationen och skapandet av det brittiska mandatet 1918. Det är naturligtvis helt fel. Palestina har varit en administrativ enhet under Romarriket, "Syria Palaestina" år 135-390 och därpå som en provins separat från Syrien under det Bysantiska riket fram till tidigt 600-tal. Från den muslimska erövringen till korsfararnas invasion 1099 var området en administrativ provins kallad Jund Filastin. Slutligen var Palestina en del av tre muslimska riken, det sista det Osmanska riket fram till första världskriget. Under denna period, 900-tal till ca 1700, skrev flera palestinska författare en rik litteratur som beskriver verksamheten i den arabiska provinsen Filastin.

Under sen bronsålder fram till 500 f Kr hade filistéerna en högkultur vid Medelhavet och de kom inte "seglande utifrån" som har föreslagits. Namnet omvandlades till Palestina av grekerna som lade landet under sitt imperium 332 f Kr. Det är förstås olyckligt att Gamla Testamentets beskrivningar av filistéer varit negativ tack vare konflikter med israelitiska kungar. Att kustvägen genom Palestina, "filistéernas land" var den kortaste från Egypten framgår av Andra Mosebok 13:17. Namnet Palestina användes under mer än 1200 år under antiken, från den klassiska grekiska civilisationen 500 f Kr till ockupationen av muslimska arméer 637-638 e Kr. Herodotos nämner Palestina flera gånger i sitt stora verk Historia som skrevs 450 – 420 f Kr, och Aristoteles nämner i sin Meteorologika att det i Palestina finns en sjö där människor och djur flyter och det är så salt att ingen fisk lever där. Den romerska provinsen Syria Palaestina hade som huvudstad Caesarea-Palaestina vars ruiner fortfarande kan ses vid Medelhavet, dock under namnet Caesarea Maritima. Det bysantinska imperiet delade upp Palestina i tre provinser:

(Haldrik, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1472706)

Madaba-kartan, som delvis finns på bokens utsida, tillkom under den bysantinska perioden och upptäcktes 1884. Där finns texten "gränsen mellan Egypten och Palestina" men varken Kaanans land eller Israel nämns. Regionens betydelse för kristendom, litteratur, filosofi och handel beskrivs utförligt i boken. Nationalismen blir alltmer uttalad under slutet av 1800-talet och tidningen Falastin propagerade mot sionism och religiös fanatism. Namnet Palestina för det brittiska mandatet 1918-1948 blev den officiella benämningen i Nationernas Förbund som startade 1920 och i FN från 1945.

Bokens sista kapitel handlar om bosättarkolonialismen, och startar med sionismens utveckling. Den sionistiska bosättarkolonialismen är djupt rotad i europeisk kolonialism. Brittiska kolonialister såg stora delar av jorden som "terra nullius", ingenmansland, ett begrepp från romarriket. För kolonialisterna betecknar det land som inte har suveränitet från något europeiskt land och därför kan intas genom ockupation eller bosättningar. Det hävdades till och med att det inte fanns något folk i Palestina, och ett tal av den första israeliska presidenten Chaim Weizmann från 1914 citeras: "… det finns ett land som råkar kallas Palestina, ett land utan folk, och å andra sidan finns det judiska folket som saknar land. Vad mer behövs för att sätta juvelen i ringen, att förena detta folk med detta land? De som äger landet (turkarna) måste därför övertalas och övertygas om att detta äktenskap är fördelaktigt, inte bara för det judiska folket och landet utan också för dem själva." Påverkan från Weizmann ledde till den kontroversiella Balfourdeklarationen 1917.

Den brittiske parlamentsledamoten och författaren F. Laurence Oliphant publicerade 1880 boken Gileads land, där han presenterar en detaljerad plan för judiska bosättningar öster om Jordanfloden. Han uppmanade det brittiska parlamentet att hjälpa till med judisk immigration från Ryssland och Östeuropa till Palestina. Inte oväntat förespråkade han också att de palestinska araberna skulle flyttas till reservat liknande de som användes för urspungsbefolkningen i Nordamerika. Det påpekas senare i Masalhas bok att judiska immigranter slog sig ner vid Medelhavets kust, ett område som aldrig varit det judiska folkets hemland enligt Avishai Margalit vid Hebrew University. Det är intressant med tanke på delningen av Palestina 1947.

Det sista kapitlet behandlar också hur sagor i Bibeln betraktats som fakta och använts för att försvara fördrivning av andra människor än judar. På liknande sätt har arkeologin använts för att framhäva judiska lämningar på bekostnad av andra kulturellt minst lika viktiga, som rester efter korstågen och de muslimska århundradena.

Boken är försedd med register och en omfattande notapparat som ger hänvisningar och stöd till texten. Stundtals går boken i polemik mot uppfattningar och propaganda, och i sin helhet ger den gott stöd för oss som försvarar palestiniernas rätt till sitt land, sin frihet och självbestämmande.