Varför bojkottar vi?

9 Nov 2021

Styrelsen för Palestinagruppen Stockholm och Stockholms bojkottgrupp hade ett gemensamt informationsmöte 26 oktober. Här finns presentationen: 

varfor-bojkottar-vi.pdf

Öppet brev till Ann Linde

3 Nov 2021

Till utrikesminister Ann Linde

 

Med anledning av den israeliske försvarsministerns terrorklassificering av sex palestinska mänskliga rättighetsorganisationer den 22 oktober 2021 vill vi framföra följande:

De organisationer som nu terrorklassats har ett långt obestritt arbete för mänskliga rättigheter bakom sig : 

• Addameer Prisoner Support and Human Rights
• Al Haq
• Defense for Children International/Palestine 
• Bisan Center for Research and Development
• Union of Agricultural Work Committees (UAWC)
• Union of Palestinian Women's Committees

De är del av det palestinska civilsamhälle som ofta håller all regeringsmakt till svars, israelisk såväl som palestinsk.

Vi ger därför vårt stöd till den protest som kommit från FNs High Commissioner for Human Rights, Michelle Bachelet, och från israeliska civilsamhällesorganisationer som Rabbis for Human Rights och B'Tselem, och som ber Israel att omedelbart dra tillbaka beslutet att terrorklassa ovan nämnda organisationer. 

Vi ser med oro på utvecklingen i den israeliska maktutövningen som ger tillstånd för allt fler bosättningar att byggas, till etnisk fördrivning av palestinska familjer från hem i Östra Jerusalem, till fängslanden av barn, som tillåter bosättarvåld mot palestinska jordbrukare, marker, bostäder och olivträd. 

Israel visar alla tecken på en ökad auktoritär och medveten maktutövning som numera många benämner apartheid (Human Rights Watch, Kairos Palestine, B'Tselem m fl folkrättsjurister som John Dugard och Virginia Tilley). Samtidigt fortsätter beslagtagandet av ockuperad mark och allt fler frågar sig hur Israel kan fortsätta att sabotera tvåstatslösningen utan att det får diplomatiska och ekonomiska konsekvenser.

Vi vädjar därför till dig, utrikesminister Ann Linde, att använda dina återupprättade kanaler till Israel för att påverka utvecklingen och kräva ett återkallande av beslutet från den 22 oktober i övergripande respekt för folkrätten och de mänskliga rättigheterna. 

Vi ber också utrikesministern att snarast igångsätta en folkrättslig granskning av Israels maktutövning i relation till FN:s konvention om apartheid och Romstadgans skrivningar om apartheid. 

 

Högaktningsfullt, 

Tove Sohlberg, ordförande, för Palestinagruppen Stockholm

USA och ockupationen av Palestina

1 Nov 2021

När började USA stödja Israel?

USAs tidigare president Harry Truman var den första världsledaren som erkände Israel 1948.

Erkännandet kom delvis på grund av personliga band, då Trumans tidigare affärspartner, Edward Jacobson, stödde att USA skulle erkänna Israel som en stat. Men det fanns också strategiska överväganden: detta var precis efter andra världskriget, när det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen tog form, och Mellanöstern, med sina oljereserver och strategiska vattenvägar (Suezkanalen) var ett viktig slagfält för supermakterna. USA tog över från starkt försvagade europeiska makter och blev den primära maktfaktorn i Mellanöstern.

Sedan 1967 års krig, där Israel besegrade arméerna i Egypten, Syrien och Jordanien och ockuperade resten av det historiska Palestina – såväl som en del territorium från Syrien och Egypten, har USA otvetydigt agerat för att stödja Israels militära överlägsenhet i regionen och för att förhindra fientliga handlingar mot den från arabiska nationer.

I kriget 1973 besegrade Israel egyptiska och syriska styrkor. För att slå in en kil mellan Egypten och Syrien, och omintetgöra sovjetiskt inflytande, använde USA efterdyningarna av kriget för att lägga grunden för ett fredsavtal mellan Israel och Egypten som så småningom cementerades 1979.

Har det påverkat USA:s stöd till Israel?

Ja, Israel är den största mottagaren av USAs bistånd till andra länder under eran efter andra världskriget.

År 2016 undertecknade dåvarande presidenten Barack Obama ett försvarsavtal med Israel som gav 38 miljarder dollar i amerikanskt militärt stöd under 10 år, inklusive finansiering av försvarssystemet Iron Dome.

Tänk då på att Israel inte precis är i behov av hjälp. Det är ett höginkomstland med en blomstrande högteknologisk sektor. 

 

Vilken roll har den allmänna opinionen spelat?

Den amerikanska opinionen har länge varit för Israel och mot palestinierna, delvis för att Israel har en överlägsen PR-maskin. Men våldsamma handlingar, som då pro-palestinska grupper 1972 dödade 11 israeliska olympiska idrottare i München, skapade också sympati för Israel.

 

Har sympatin vacklat?

Ja, enligt en årlig undersökning gjord av Gallup stödjer nu 25 procent av amerikanerna den palestinska frågan och 30 procent är positiva till de Palestinska myndigheterna. 

Men Israel har fortfarande mycket högre stöd av den amerikanska opinionen. 

Samma Gallup-undersökning visade nämligen att 58 procent av amerikanerna sympatiserar mer med Israel, och 75 procent av amerikanerna upplever Israel vara positivt.

 

Hur är det med pro-israeliskt politiskt inflytande?

Det finns ett antal organisationer i USA som förespråkar USAs stöd till Israel. Den största och politiskt mest mäktiga är American Israel Public Affairs Committee (AIPAC).

Medlemmar av organisationen utövar inflytande genom gräsrotsorganisationer, opinionsbildning och insamlingar bland amerikanska judar i USA såväl som kristna evangeliska kyrkor.

AIPAC håller en årlig konferens i Washington DC, med cirka 20 000 deltagare, där amerikanska politiker gör personliga framträdanden. President Joe Biden och tidigare president Donald Trump har gjort framträdanden liksom Israels dåvarande premiärminister Benjamin Netanyahu.  

Pro-israeliska intressegrupper donerar miljoner till amerikanska federala politiska kandidater. Under kampanjen 2020 donerade pro-israeliska grupper nästan 31 miljoner dollar, varav 63 procent gick till demokrater och 36 procent till republikaner. 

 

Vilka är några av USAs politiska tungviktare i Israels ringhörna? 

Tidigare president Trumps stöd för Israel drevs av evangeliska kristna och han var en pålitlig försvarare av Israel under sina fyra år i ämbetet. 

En stor majoritet av den amerikanska kongressen i de demokratiska och republikanska partierna är uppenbart pro-israeliska.

Representanthusets talman Nancy Pelosi, husets majoritetsledare Steny Hoyer och senatens majoritetsledare Chuck Schumer, alla demokrater, har lång erfarenhet av att stödja Israel och uttrycker starkt stöd för Israels rätt till självförsvar i tider av konflikt.

På frågan om mer behövde göras för att stoppa Israels då pågående attack mot Gaza, svarade Pelosi: "Faktum är att vi har en mycket nära relation till Israel, och Israels säkerhet är en nationell säkerhetsfråga för oss /.../". Hon fortsatte “Hamas hotar säkerheten för människor i Israel. Israel har rätt att försvara sig”. 

 

Vem är då i palestiniernas ringhörna?

Den palestinska synen har länge representerats av den amerikansk-arabiska antidiskrimineringskommittén (ADC), som grundades 1980, samt USA:s kampanj för palestinska rättigheter, ett aktivistnätverk som grundades 2001. Pro-palestinska grupper bidrar dock inte alls lika mycket till utgifterna för USA:s federala kampanjer.

 

Finns det några tungviktare i Washington som prioriterar frågan?

Inom 48 timmar efter invigningen utsåg Barack Obama sitt särskilda sändebud i Mellanöstern, George Mitchell, vilket signalerade hans avsikt att prioritera konflikten. President Trump, som tidigt under sin mandatperiod talade om att skapa "århundradets uppgörelse", presenterade en detaljerad plan för att lösa konflikten och investerade betydande politiskt kapital i att etablera och främja israeliska förbindelser med länder i regionen och utanför.

Enligt United States Institute of Peace (USIP) har dock inte Biden-administrationen prioriterat den israelisk-palestinska konflikten på sin utrikespolitiska agenda.

Strax efter att vapenvilan i Gaza tillkännagavs sa Biden att han pratade med premiärminister Netanyahu sex gånger på några dagar. Detta tillvägagångssätt var en lägre profil än USA:s engagemang 2012 och 2014 när Obama-administrationen skickade utrikesminister Clinton respektive Kerry till regionen för att försöka få till stånd en vapenvila. Rapporter tydde dock på att Washingtons tålamod höll på att ta slut och att de senaste samtalen kännetecknades av bestämda och tydliga varningar till Netanyahu.

Biden och medlemmar av hans administration har upprepade gånger sagt att USA anser att palestinier och israeler "förtjänar lika mått av säkerhet, frihet, möjligheter och värdighet." Denna jämlikhet är ett avsteg från den tidigare administrationens tillvägagångssätt, där det internationella samfundet enbart såg palestinska rättigheter som strävanden.

Den amerikanska utrikesministern, Blinken, sa att USA motsätter sig alla åtgärder från endera sidan som "antingen riskerar att utlösa våld eller ... i slutändan undergräver möjligheten att återvända till planen på två stater." Han listade (de illegala) bosättningarna bland sådana åtgärder, liksom exempelvis rivningar av hus och vräkningar. Biden har också enligt uppgift direkt avvisat att ge sitt stöd till alla framtida planer från Israel på att annektera Västbanken. 

 

Blinken delade upp administrationens nästa steg i konflikten i tre tydliga faser: 

• Fokus på humanitära och akuta behov av återuppbyggnad i Gaza
• Fokusera på israeliska och palestinska åtgärder som syftar till att minska spänningen och minimera eller förhindra förnyat våld
• Bygg på de tidigare stegen för att förbättra människors liv och addera värdighet och hopp

 

Dessa steg skulle kunna ge en bättre miljö där en ansträngning för att uppnå en tvåstatslösning skulle kunna ske.

Tidigare president Jimmy Carter, demokrat, banade väg för dagens progressiva med en bästsäljande bok från 2006 med titeln Palestine: Peace Not Apartheid och inom USA:s demokratiska parti finns nu en växande fraktion som stödjer palestinierna och dessa har fått en mer framträdande plats på den nationella scenen.

Ledande bland dem är senatorerna Bernie Sanders och Elizabeth Warren. Sanders och Warren har krävt att USAs militära hjälp till Israel ska villkoras av palestinska mänskliga rättigheter.

De yngre nykomlingarna i amerikansk politik är inte lika beroende av de traditionella strukturerna av insamlingar och är mer motiverade av oro över Israels behandling av palestinier i Gaza, Västbanken och i Israel.

Som exempel har personer i representanthuset, som Alexandria Ocasio-Cortez, Ilhan Omar, Ayanna Pressley och Rashida Tlaib (den första palestinska amerikanen som valts in i kongressen), dykt upp som ledande röster för palestinier.

 

Sveriges syn på Palestina och Israel

28 Sep 2021

Sverige har haft ett honorärkonsulat i Jerusalem sedan 1903. Det övergick 1991 till ett generalkonsulat med utsänd diplomatisk personal som ansvarar för Sveriges officiella kontakter med den palestinska myndigheten. Från regeringen kan man klicka sig till den officiella sidan för konsulatet som är beläget i Sheik Jarra-området i östra Jerusalem. Där anges att konsulatet dessutom ska ansvara för svenskt utvecklingssamarbete i Palestina. Att Sveriges konsulat för kontakt med Palestina ligger i Östra Jerusalem är intressant med tanke på att Israel med kraft avvisat USA:s förslag att förlägga deras palestinska konsulat till Jerusalem. 

Sverige röstade för FNs delningsplan som skulle lett till bildandet av Israel och Palestina 29 november 1947 men egentligen aldrig förverkligades. Trots att Israel flyttat fram gränserna påtagligt både före och under kriget med arabländerna erkände regeringen Erlander de facto Israel 1949. Samtidigt önskade man information om mordet på Folke Bernadotte som varit FNs förste Palestinamedlare. Då inga tillfredsställande upplysningar kom avstod Sverige från att rösta i frågan om Israels medlemskap i FN. Detta ledde till att Sverige inte erkände Israel de juro förrän 12 juli 1950; detta trots att mordet knappast blivit löst.

I Sverige uppfattades Israel som en socialistisk demokrati som lyckades få öknen att blomma. Erlander besökte Israel 1960 och berömde staten för att den visade hur en välfärdsstat byggdes upp. Det var först i och med sexdagarskriget 1967 som stämningen inom partiet började svänga, inte minst genom att den israeliska grymheten vid ockupationen blev alltmer känd. Fler ville dessutom ändra från den passiva Undénska utrikespolitiken till en mer internationalistisk och fredsmedlande politik, och det ledde till att Gunnar Jarring utsågs att medla efter kriget. Strax efter att Olof Palme valts till Erlanders efterträdare 1969 träffade han PLO-ledaren Arafat i Alger och det följdes 1974 av att Sverige röstade för att Arafat skulle få tala i FN:s generalförsamling. Sverige började arbeta för en tvåstatslösning och PLO tilläts öppna kontor i Stockholm trots protester från Israel.

Under den borgerliga perioden 1976-82 uppenbarades stora skillnader i synen på regionen, men en extremt israelvänlig vice statsminister i Per Ahlmark (FP) följdes av en mer pragmatisk Ola Ullsten (FP) som ansåg att det var oklokt att isolera PLO, men redan strax efter att Olof Palme tillträtt som statsminister protesterade han ändå mot att Sverige skulle bjuda in Arafat. Under den socialdemokratiska perioden som följde gjorde Sverige en del fredsförsök. Utrikesminister Sten Andersson besökte i februari 1988 både Israel och Palestina, där han på ett sjukhus träffade ungdomar som skadats av gummikapslade israeliska kulor, vilket ökade hans engagemang för palestinierna.

En av SÄPO tillsatt Säkerhetstjänstkommission granskade perioden 1965-1980 och anklagade flera svenska palestinaaktivister på tämligen lösa grunder för att planera terrordåd.

Ett anförande av Sten Andersson i FN:s generalförsamling 1989 visar att Sverige fortsatte på Palmes linje: "Israel fortsätter att trotsa det palestinska folket, dess arabiska grannar, internationell lag och världsopinionen genom sin fortsatta ockupation av arabiskt territorium." Tonen är lätt förändrad när den borgerliga regeringens utrikesminister Margaretha af Ugglas talar i generalförsamlingen 1991. Först efter att ha poängterat Israels rätt till existens inom säkra och internationellt erkända gränser anger hon att Israel måste acceptera palestiniernas rätt till självbestämmande och rätt att bilda en egen stat. Riktigt tydlig kursändring blev det först i och med att Sverige gick med i EU 1995 och började anpassa sin utrikespolitik till EU:s. Göran Persson som tillträdde som statsminister 1996 var dessutom uttalad Israelvän och startade 1997 informationsinsatsen Levande historia med anledning av att forskning visat bristande kunskap om Förintelsen. Den permanentades som Forum för levande historia. Persson bjöds in till Israel 1999.

Under flera år nämner inte Sveriges representant i FN den israeliska ockupationen, men 2001 framför i alla fall Anna Lindh kritik i generalförsamlingen. Israel uppmanas att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena, upphöra med bosättarpolitiken och avsluta de utomrättsliga avrättningarna. Palestinierna uppmanas att sluta skada civila. När Göran Persson talar i FN:s generalförsamling 2004 talar han om en konflikt mellan israeler och palestinier, och även om han uppmanar Israel på samma sätt som Anna Lindh 2001 lägger han en stor del av skulden på Palestina. Först 2010 med Sveriges FN-ambassadör Mårten Grunditz märks en svängning, när han djupt beklagar Israels beslut att återuppta bosättningarna på palestinsk mark.

Den stora förändringen kom 2014 i och med att Sveriges nya regering (S + MP) ledd av Stefan Löfven erkände Palestina. Det var inte populärt i de borgerliga partierna och utrikesminister Margot Wallström var inte välkommen till Israel. Ett förslag hade inlämnats redan i oktober 2011 av Katarina Köhler (S) men avslogs då av riksdagen. Erkännandet motiverades med att det skulle ge stöd till moderata krafter bland palestinierna, göra parterna i en förhandling mer jämlika och att bidra till hopp och framtidstro hos unga palestinier och israeler som annars riskerar att radikaliseras. Regeringen ansåg att de folkrättsliga kriterierna för ett erkännande av Staten Palestina var uppfyllda. Man hoppades då också att andra länder i Europa skulle erkänna Palestina. 

Ann Linde (S) som tillträdde som utrikesminister 2019 har ansetts vara palestinavän och hon står bakom erkännandet av Palestina och har kritiserat israeliska planer på annektering på Västbanken. Samtidigt uttryckte hon vid tillträdet att Sverige bör förbättra relationerna med Israel och hon var mycket snabb med att ensidigt fördöma att Hamas skickade projektiler från Gaza mot Israel under maj 2021. Hon är ändå mycket tydlig med att lägga ansvar på Israel för den uppkomna situationen när hon får en fråga från Markus Wiechel (SD) i Riksdagen. 

Under den allmänna motionstiden 2018, 2019 och 2020 inkom ca 100 förslag som rör länder i Mellanöstern. Processen resulterade i Utrikesutskottets betänkande 2020/21:UU15 angående fredsprocessen i Mellanöstern, vilket antogs av riksdagen 28 april 2021. Tillsammans med hanteringen 7 juni 2021 av en interpellation från Håkan Svenneling (V) och den av SD och KD begärda särskilda debatten om konflikten i Mellanöstern 23 juni 2021 går det att få en god bild av hur regeringen och riksdagspartierna ser på ockupationen och krigsförbrytelserna i området. I utrikesutskottets betänkande fastslås att Sverige vill bidra till förhandlingar mellan Israel och Palestina, och att rättvis och hållbar fred mellan två självständiga stater ska baseras på folkrätten och FN:s säkerhetsrådsresolutioner. Det ska resultera i "att Israel och ett oberoende, demokratiskt, sammanhängande (obs!), suveränt och livskraftigt Palestina lever sida vid sida i fred och säkerhet i ett tillstånd av ömsesidigt erkännande." Jerusalem ska vara gemensam huvudstad och tvåstatslösningen ska baseras på 1967 års gränser om inte parterna kommer överens om förändringar. Israel uppmanas att upphöra med bosättningsexpansionen inklusive i östra Jerusalem och riva separationsbarriären på ockuperat område. "Utskottet ser allvarligt på demoleringar av palestinska byggnader och hem på ockuperad mark liksom tvångsförflyttningar och konfiskeringar av hem och humanitärt stöd."

Utskottet anser att "isolering och bojkott inte är rätt väg att gå för att lösa den israelisk-palestinska konflikten." Samtidigt anges att bojkott är ett legitimt politiskt uttryck under internationell rätt och att icke våldsamma uttryck till stöd för bojkotter är skyddade av yttrandefriheten. Å andra sidan vill man fortsatt ha en icke-kontaktpolitik med Hamas och se till att svenskt bistånd inte går till Hamas.

Utskottet påpekar att en palestinsk regering måste erkänna staten Israels rätt att existera, ställa sig bakom alla avtal mellan Israel och PLO samt avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål. (Något motsvarande krav på Israel att i ord och handling erkänna Palestinas rätt att existera har inte framförts. Intressant med tanke på att Likud är absolut emot en palestinsk stat väster om Jordan och den nya premiärministern Naftali Bennett uttalat att en självständig palestinsk stat vore självmord för Israel).

Vid debatten 23 juni framförde Ann Linde att ”…Hamas inte har erkänt Israel och helt uppenbart inte har varit berett att avstå från våldsanvändning. Detta är ett stort hinder för att nå en långsiktig och hållbar lösning på konflikten.” Vi har tidigare tagit upp hur Hamas ser på Israel. I moderaternas reservation till UUs betänkande anges också att ”Det är oacceptabelt att palestinska ledare och andra ifrågasätter Israels rätt till existens.” (Att Israel inte erkänner Palestinas rätt till existens nämns inte.) På liknande sätt anges i SDs reservation: "De palestinska grupperna måste vara beredda att erkänna Israel som en judisk stat … Vi anser att regeringen tydligt bör deklarera att den inte kan betrakta en statsledning där Hamas ingår som legitim." (Eftersom det uttalandet beror på att Hamas anses behöva erkänna Israels existens som judisk stat bör Sverige inte heller acceptera en statsledning där Likud eller det nationalkonservativa Yamina ingår, eftersom ingen av dessa avser att erkänna en palestinsk stat.)

I Vänsterpartiets reservation framhålls att det inte är en konflikt mellan jämlika parter. Israel som är en av världens större krigsmakter vars militärapparat understöds av USA har som ockupationsmakt ett större ansvar enligt folkrätten. "Genom sina konsekventa brott mot folkrätten framstår Israel som genuint ointresserat av att upphäva ockupationen, vilket är nyckeln till en varaktig fred i Mellanöstern. … Sverige bör kraftfullt agera för att förhindra att nya israeliska bosättningar tillkommer på palestinsk mark och för att befintliga bosättningar avvecklas omgående." Reservationen lyfter också fram flyktingarna, en fråga som verkar helt bortglömd i betänkandet. FN har fastställt att "de flyktingar som önskar återvända till sina hem och bo i fredlig samvaro med sina grannar borde tillåtas göra det så snart det är praktiskt möjligt och kompensation borde utbetalas åt dem som väljer att inte återvända samt för förlorad och förstörd egendom". I reservationen ges också förslag på tydligare ursprungsmärkning och förbud för svenska företag att samarbeta med illegala bosättare. Man anser också att Sverige ska trycka på för att Israel ska ansluta sig till ICC och att FN ska utreda Israels eventuella brott mot tortyrkonventionen.

Håkan Svenneling (V) ställde tre frågor till Ann Linde i interpellationen ”Israels ockupation av Palestina”:

1. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att minska våldet mot palestinier samt illegala vräkningar och demoleringar av palestinska hem? Svar: ”…vikten av en tvåstatslösning och ett slut på ockupationen…” … ”Vi står givetvis också upp för Israels legitima säkerhetsbehov.” (Palestinas nämns inte.)
2. Anser ministern och regeringen att Israels ockupation av Palestina i juridisk mening är ett apartheidbrott? Svar: ”I likhet med EU använder Sverige inte apartheidbegreppet i relation till den israeliska ockupationen.”
3. Avser ministern och regeringen att verka för att suspendera det nuvarande associeringsavtalet? Svar: "Vi vill inte se en suspendering av associeringsavtalet. I associeringsavtalet stipuleras att ett associeringsråd ska äga rum i närtid. Ett associeringsråd ger möjlighet till tydliga budskap och till samtal om frågor både där vi är överens och där vi är oeniga."

I debatten framför Fredrik Malm (L) att Hamas lätt kan skaffa sig ett bra luftförsvar, helt enkelt genom att upphöra med att "strössla raketer från Gazaremsan in i Israel". (Att Israel och USA på motsvarande sätt förmodligen skulle kunna slippa satsa miljarder på det israeliska luftförsvaret om de upphörde med ockupation, blockad och angrepp till lands och till sjöss nämner han dock inte.)

Under debatten tog Håkan Svenneling (V) också upp den israeliska militärens roll: "Den israeliska militärens bombningar av Gaza ledde fram till 256 döda varav 66 barn. Det visar på militärens, IDF:s, bristande syn på folkrätt och mänskliga rättigheter. Därför måste nu omvärlden öka trycket mot de ansvariga i den israeliska militären. Det är dags för regeringen och Sverige att klippa banden till Israels militär. Det kan regeringen enkelt göra genom att kalla hem vår försvarsattaché från Tel Aviv, genom att sluta tillåta Israel att testa till exempel drönare på våra flygfält i Norrland och genom att införa ett vapenembargo mot Israel på EU-nivå. Jag undrar om utrikesministern tänker vidta några åtgärder mot Israels militär?" Något svar på den frågan tycks han inte ha fått den gången, men väl vid den särskilda debatten om konflikten i Mellanöstern 23 juni 2021. Där svarar hon att hon tycker att "det är jättebra om vår försvarsattaché har dialoger och samtal också med personal från försvaret eller de militära delarna i Israel och därmed kan prata om vilken linje Sverige har, hur vi ser på frågorna som till exempel den humanitära rättens regler och allt möjligt och få svar som man kan rapportera hem om. …Vi har inget militärt samarbete med Israel på något sätt, genom militära drönare i Norrland eller någonting sådant."

Sveriges officiella hållning gentemot Israel tycks nyligen ha förändrats enligt rapporter om ett samtal mellan Ann Linde och Israels utrikesminister Yair Lapid. Där står att Lapid uppskattar hennes uttalanden om Sveriges starka och solida engagemang för Israels säkerhet och hennes erkännande av Israel som det judiska folkets hemland. Lapid avslutade med att han såg fram mot ökat samarbete med Sverige i bilaterala och multilaterala frågor. Enligt DN har de två utrikesministrarna också diskuterat "konflikten med Palestina".

Sammanfattningsvis kan konstateras att Sveriges syn på Israel och Palestina har varierat med de olika regeringar vi haft, och att de flesta svenska riksdagspartier i dag framför allt värnar ockupationsmakten Israel som man vill ha förbättrade relationer med. Vänsterpartiet och Miljöpartiet pekar på det större ansvar som vilar på Israel som ockupationsmakt. Det som i stort sett saknas i debatterna i riksdagen är flyktingarnas situation och rättigheter samt apartheidpolitiken både i Israel och på Västbanken, där nationalstatslagen och bosättningspolitiken är så tydliga tecken.

Samtidigt måste det påpekas att det finns stora variationer i inställning bland politiskt aktiva också inom partierna, vilket framgår bland annat av en debattartikel underskriven av representanter för samtliga riksdagspartier utom V och SD, "Låt MR vägleda i Israel-Palestina-konflikten". Folkrätten måste vara utgångspunkten menar flera nuvarande och före detta rikspolitiker. Det finns därför all anledning att debattera frågor kring hur ett slut på ockupation och apartheid ska kunna åstadkommas.

Källor:

Per Gahrton: Palestinas frihetskamp (2008)

Eva Stenberg: Därför har S svängt om Israel.

Wikipedia, länkar i texten.