Årsdag för minnet av massakern i Sabra och Shatila

16 Sep 2020

Den 14 september 1982 exploderar en bomb i centrala Beirut. I explosionen dör den nyvalde presidenten Bashir Gemayel från det kristna, libanesiska falangistpartiet. 

Palestinier misstänktes för mordet men senare erkände sig den syriske agenten Habib Tanious skyldig. 

Den 15 september omringade israeliska soldater de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Under översyn av den israeliska armén förseglades alla vägar in och ut ur lägret och de kristna falangisternas milis trängde in för att hämnas mordet och för att driva ut resterna av den PLO-milis som Israel påstod gömde sig i lägren.

Ett stort antal palestinska män, kvinnor och barn dödades. Enligt israeliska siffror dog mellan 700 och 800 personer medan andra källor uppger att minst 2 000 dödades. Palestinska Röda korset uppskattar att 3 000 personer dödades. 

Nyheten om massakern spred sig snabbt över världen och den så kallade Kahan-kommissionen tillsattes vilken fann den dåvarande försvarsministern Ariel Sharon vara personligt ansvarig för att ha ignorerat faran för civilbefolkningen och för att inte ha försökt förebygga och förhindra massakern.

FN:s generalförsamling fördömde den 16 december 1982 massakern som »folkmord« med 123 röster för och noll mot. Massakern ledde till att Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon tvingades avgå men 2001 återkom han som premiärminister. 

Hittills har ingen ställts inför rätta.

Livet idag

Sabra och Shatila är än idag ett område som huserar palestinska flyktingar och enligt UNRWA är cirka 11 000 personer registrerade där men det verkliga antalet boende bedöms vara minst det dubbla. 

Det dagliga livet i Shatila fortgår. Det finns en medicinsk klinik och skolor men bostäderna är trånga. Vi har tidigare skrivit om ett ungdomscenter - Shatila Children and Youth Center - där barnen kan leka eller spela boll på den enda öppna platsen i lägret. De får också stödundervisning, kan låna böcker, dansa eller lära sig engelska. Under den heta sommaren bedrivs även läger uppe i bergen. 

Efter explosionen och branden i Beirut har palestinierna i lägret donerat blod, upplåtit sängplatser och på flera sätt försökt vara behjälpliga utifrån sina knappa förutsättningar. Omvärlden fokuserar nu på nödhjälp men kampen för överlevnad i Shatila pågår ständigt. 

Läs mer: 

Amnesty: 30 år utan upprättelse – livet efter massakern i Beirut 1982

Sveriges Radio: Israels krig i Libanon

UNRWA: Shatila Camp

Shatila barn- och ungdomscenter: Situationen i Beirut efter explosionen

Behåll SIDAs möjlighet att stödja palestinska organisationer!

3 Sep 2020

Skriv under namninsamlingen till stöd för borttagande av artikel 15 i kontraktet mellan den svenska regeringen och SIDA! 

Några bra böcker

10 Aug 2020

Nu under coronapandemins nedstängning kan det finnas tid att läsa några böcker. Här är ett par som jag läst på senare tid:

Dorit Rabinyan: Alla floder flyter mot havet. (2018)

En kärlekshistoria mellan en israelisk kvinna och palestinsk man som blev förbjuden som läsning vid israeliska skolor blev naturligtvis mycket populär, och det finns fler anledningar till det. Den inleds med att FBI besöker kvinnan i hennes rum i New York och ställer en rad frågor till henne; de är intresserade av hennes bakgrund som barn till iranska judar. Hon träffar palestiniern på ett kafé och de faller för varandra. Det är intressant att se New York ur deras ögon och följa utvecklingen i deras relation med försöken att förstå situationen i deras hemländer och hur allt förändras när de återvänder dit. Ett ovanligt perspektiv på ockupationen utan att ge någon lösning.

Susan Abulhawa: Berättelsen om Nahr. (2019)

Originalet The River är översatt av Rose-Marie Nielsen. Flickan Nahr har som liten flytt över Jordan 1967 och växer upp i Kuwait där hon och hennes familj inte ses med blida ögon eftersom Arafat stödde Saddam Hussein som invaderade Kuwait. När USA invaderar blir de utkastade och flyr till Jordanien och vidare till Palestina. Berättelsen avbryts av korta kapitel om hennes liv i en ensamcell i ett israeliskt fängelse. Nahr älskar att dansa och det leder till att hon i Kuwait blir utnyttjad som prostituerad. Hon blir där också gift med en man som är homosexuell och som lämnar äktenskapet. Mannens bror som ingår i motståndsrörelsen på Västbanken i Palestina blir hennes nya kärlek. Konflikterna med israelisk militär och bosättare i israeliska kolonier skildras utförligt och skrämmande. Berättelsen är mycket stark och kraftigt engagerande för det palestinska folket, både de som lever som flyktingar och de som alltmer blir bestulna på sitt land.

Susanna Abulhawa har tidigare skrivit två böcker om det palestinska folkets situation: 

Susan Abulhawa: Det blå mellan himmel och hav. (2015)

Det här är en skakande och ohygglig skildring av en palestinsk by, Beit Daras, belägen ca tre mil norr om Gaza, som med Wikipedias kliniska ord blev “depopulated” 1948 av den israeliska armén strax före Israels självständighetsförklaring. Boken handlar om de som flydde till Gaza och hur de sedan klarat sig, och allt skildras huvudsakligen ur kvinnornas perspektiv. En kvinna som föddes i USA till en palestinsk flykting kommer också till Gaza och skildrar livet där ur ytterligare ett perspektiv. Det går naturligtvis att sätta sig in i den desperata situationen för judarna efter andra världskriget, men att nu, nästan 70 år senare, de palestinska flyktingarna och deras efterkommande inte har erbjudits att återvända är obegripligt och oacceptabelt, liksom att Gaza fortfarande är utsatt för en blockad och västbanken alltmer koloniseras i ett apartheidsystem. Man får hoppas att denna välskrivna och gripande bok kan påverka några som har inflytande över processen.

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin. (2010)

En lyckad dramatisering av Palestinas historia från Al-Nakba 1948 till massakern i flyktinglägret i Jenin. Ibland lite sentimental men i huvudsak engagerande och berörande, och med åtminstone viss liten förståelse också för de judiska ockupanterna. Berättelsen följer en palestinsk familj genom flera generationer men är koncentrerad kring en flicka som växer upp i Palestina, åker till USA och återvänder till västbanken.

/ Tomas Cronholm

Ny bok om koloniseringen av Palestina

12 Jul 2020

Rashid Khalidi: The Hundred Years' War on Palestine. (2020)

A History of Settler Colonial Conquest, 1917-2017.

Den här skildringen börjar faktiskt ännu tidigare, med den sionistiska rörelsen som grundades i slutet av 1800-talet av Theodor Herzl. Ett utdrag ur dennes dagbok från 1895 är intressant och mycket framsynt: "Vi ska försöka stimulera den fattiga befolkningen att lämna genom att förse den med arbete i deras nya land, samtidigt som vi förnekar dem anställning i vårt eget land. … Både exproprieringsprocessen och avlägsnandet av de fattiga måste genomföras diskret och försiktigt." Samtidigt hävdade Herzl i likhet med kolonialister i alla tider, att den judiska immigrationen skulle vara till nytta för den inhemska befolkningen. "Det är deras välbefinnande, deras individuella rikedom, som vi kommer att öka genom att föra in vår egen." (Uttalandet känns igen i Trumps så kallade "Fredsplan".) Khalidi utgår från egna erfarenheter och mängder av arkivmaterial och visar tydligt hur Palestina övertagits genom kolonisation på ett sätt som resten av världen övergivit för länge sedan och som många nu skäms för.

Boken koncenterar sig på sex viktiga händelser, kallade krigsförklaringar. Den första inleds med Balfourdeklarationen 1917 som utlovar brittiskt stöd för bildandet av ett judiskt hemland i Palestina utan att överhuvudtaget nämna palestinierna som utgjorde den absoluta majoriteten. Den inhemska befolkningen utlovas "civila och religiösa rättigheter" men däremot inte politiska eller nationella rättigheter. Balfour gav däremot nationella rättigheter till det han kallade "det judiska folket" som vid tillfället bara utgjorde 6 % av invånarna. (Tanken att palestinierna helt enkelt inte existerar hörs numera i intervjuer med så kallade bosättare.) Att palestinierna inte reagerade starkt och omedelbart förklaras av att de inte fick reda på deklarationen genom att den lokala pressen inte fungerade och att det var kaos efter kriget. När Nationernas Förbund 1922 gav Storbritannien mandat att styra Palestina inkorporerades Balfourdeklarationen och det skrevs till att det judiska folket och bara det hade en historisk koppling till Palestina, och man bortsåg från 2000 år av varierande kulturer och folkgrupper. Judiska immigranter, oberoende av härkomst, kunde bli medborgare i Palestina vilket inte var möjligt för palestinska araber som råkade befinna sig utomlands när Storbritannien tog över. Protester mot judarna tog sig uttryck i en generalstrejk 1936 som ledde till en av lord Peel ledd kommission att föreslå en delning av landet så att 17 % av territoriet blev en judisk stat och att de 200 000 araber som bodde där skulle utvisas. Resten av landet skulle vara kvar under brittiskt styre. Inte oväntat ledde det till en väpnad revolt som genom brittisk försorg ledde till svåra förluster på den arabiska sidan med utvisning av ledarna till avlägsna delar av brittiska imperiet. Förslaget drogs tillbaka.

Den andra krigsförklaringen är den välkända delningen av Palestina med utvisningen av ca 720 000 palestinier från den nybildade staten Israel – denna period behandlas i detalj i boken. Den tredje krigsförklaringen är Israels attack på flera arabländer, som enligt en seglivad myt var militärt överlägsna. Den fjärde krigsförklaringen är när Israel invaderar Libanon 1982, med den fruktansvärda massakern i Sabra och Shatila som följd. Den femte är perioden 1987-1995, med intifadan och PLOs olika misstag som att stödja Irak vid Kuwaitinvasionen, följt av Osloavtalen som författaren själv har mycket god insikt i genom att ha deltagit. Vid överenskommelsen 1993 utanför Vita Huset erkände PLO staten Israel mot att Israel erkände PLO som representant för det palestinska folket – en långt ifrån balanserad överenskommelse. Att en frihetsrörelse erkänns av sin förtryckare, utan att ges någon frihet, mot erkännande av den förtryckande staten som koloniserat dess hemland anges som ett historiskt misstag som har fått allvarliga konsekvenser för det palestinska folket. Den sjätte krigsförklaringen är perioden 2000-2014 med den andra intifadan som utlöstes av provokationen när Ariel Sharon besökte Haram al-Sharif (Tempelberget).

Sammanfattningen i slutet inleds med ett citat från Balfour: "… och sionismen, vare sig rätt eller fel, bra eller dålig, är baserad på en lång tradition, nuvarande behov, framtida hopp, av betydligt större vikt än önskningar och uppfattningar hos de 700 000 araber som nu bebor detta gamla land." Hundra år senare erkänner Trump Jerusalem som Israels huvudstad utan att bry sig om palestiniernas önskan eller historia. USA har svängt fram och tillbaka mellan att erkänna palestinierna och att utesluta dem från kartan. Trots jämförelser med andra kolonialistiska övergrepp som avslutats, som i Algeriet, Sydafrika, Zimbabwe eller Irland, finns fortfarande hotet om att folk förflyttas med våld på sekteristisk eller etnisk grund, vilket skett i Irak och Syrien. Det skulle kunna ske i Israel men palestinierna kan förväntas göra hårt motstånd och processen skulle uppmärksammas internationellt. Ett aktuellt reellt hot är den planerade annekteringen.

Israel anges ofta vara "mellanösterns enda demokrati", men det kräver förstås att judar och andra har samma rättigheter och skyldigheter, något som förhindras av 2018 års nationalstatslag (Basic Law on the Jewish Nation-State). Som tidigare justitieministern Ayelet Shaked uttryckt det, "Det finns tillfällen när staten Israel måste vidmakthållas som judisk stat på bekostnad av jämlikhet." Hur detta relateras till ultranationalism och fascism diskuteras utförligt. Samtidigt anser Khalidi att man nu måste utgå från att det finns två folk i Palestina oavsett hur de kom dit, men att samexistensen måste baseras på fullständig jämlikhet i fråga om rättigheter, inklusive nationella sådana. Avslutningsvis poängteras att en varaktig fred bara kan uppnås genom ett slut på förtrycket av en folkgrupp utövat av en annan. Boken ger ett trovärdigt intryck genom mångfalden citat, och är hyggligt lättläst och försedd med en del foton.

/ Tomas Cronholm