Är det verkligen Hamas som är problemet?

7 Jun 2021

Att Israel ockuperar Palestina med de gränser som Sverige erkänt är ett av hela världen accepterat faktum, med undantag för den ockuperande makten, Israel. Till och med USA:s president Biden har erkänt detta faktum. En organisation som motsätter sig ockupationen är därför en motståndsrörelse som har vissa rättigheter enligt internationella lagar. En sådan rättighet är rättigheten att försvara sig mot den ockuperande makten. Någon rättighet för den ockuperande makten att försvara sig mot detta försvar finns inte. Möjligheten att lämna området finns förstås i stället.

 

Israeliska luftanfall i maj 2021 skapade omfattande förödelse i Gaza. UNOCHA.

 

Det görs ofta gällande att "Israel har rätt att försvara sig", och att varje annat land som anfölls skulle använda den rätten. Vilka länder det i så fall skulle vara har nämns aldrig, möjligen skulle det kunna vara Rysslands ockupation av delar av Ukraina, men så långt som till att anfalla mål i Ryssland har väl inte motståndet där gått. Motståndsrörelser i Frankrike eller Norge under andra världskriget kunde inte heller göra någon större skada på det egentliga Tyskland.

Motståndsrörelsen Hamas som i all rapportering får epitetet "terrorstämplat" har fördömts för att inte erkänna Israels rätt att existera. Hade man frågat motståndsrörelser i Frankrike eller Norge om de skulle ha erkänt Tredje Rikets rätt att existera hade svaret antagligen blivit nekande. Nu är det dessutom så att Hamas visserligen inte erkänt Israel men väl i sin senaste programförklaring (punkt 20) förklarat att de accepterar tanken på ett Palestina på de områden som Israel ockuperade 1967, samma områden som Sverige med flera länder anser är Palestinas.

Hur ser då Israel på en palestinsk stat? Lyssnar man på ledande politiker som Netanyahu och Bennett förstår man att de överhuvudtaget inte tänker sig en palestinsk stat inom dessa gränser eller inom rimlig tid. Bättre är kanske att läsa de aktuella politiska programmen. Det största partiet, Likud, som verkar tappa makten nu, hävdar att Israels östra gräns skall vara vid Jordanfloden, och att Jerusalem i sin helhet skall tillhöra Israel. I Knesset förklarade man 2007 att Israels regering helt avvisar en "palestinsk arabstat" väster om Jordanfloden. Sannolikt efterträds Benjamin Netanyahu nu av Naftali Bennett, vara parti Yamina är minst lika tydligt vad gäller Palestina. Trots formuleringar i Likuds och andra partiers program hävdas att Yamina är det enda partiet som motsätter sig att en palestinsk stat bildas. De motsätter sig också varje tillbakadragande från "Israels land" och vill i stället införa israelisk suveränitet över Judéen, Samarien och Jordandalen.

Det näst största partiet, Yesh Atid, är liberalt och faktiskt för en tvåstatslösning, men man vill ändå behålla stora israeliska bosättningar.

I Sverige har Utrikesutskottet nyligen tagit ställning till hur man ser på en palestinsk regering. "… en palestinsk regering måste erkänna staten Israels rätt att existera, ställa sig bakom alla avtal mellan Israel och PLO samt avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål." Det står inte helt tydligt att det skulle innebära att Sverige inte skulle erkänna en regering med Hamas, men eftersom man vill följa EU:s linje kan det bli svårt: "Utskottet konstaterar även i detta sammanhang att EU:s beslut från 2006 om en icke-kontaktpolitik med Hamas kvarstår och att EU-domstolen 2017 beslutade att Hamas ska stå kvar på EU:s terroristförteckning."

Nu har Hamas alltså indirekt erkänt Israels rätt att existera och det skulle vara egendomligt om Sverige skulle hävda att en regering med Hamas inte kan accepteras. Detta speciellt som Sverige, som erkänt både Israel och Palestina, accepterar israeliska regeringar med partier som helt avvisar tanken på en palestinsk stat. Kravet att den palestinska regeringen "ska avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål" är naturligtvis ett krav som bör ställas också på ockupationsmakten, Israel.

Läs också: 

Fokus på Hamas är hyckleri och desinformation

Hamas accepterar 1967 års gränser

Hamas: Den militanta grupp som styr Gaza

FN:s syn på ockupationen

31 May 2021

Flera medlemmar har sagt att de saknar den politiska diskussionen varför vi tänker publicera fem olika texter där vi belyser konflikten ur olika perspektiv. Texterna är menade att ge en övergripande bild och att ligga till grund för en politisk diskussion i höst. De rymmer alltså inte alla aspekter eller detaljer men väcker kanske nyfikenhet att själv läsa vidare.

 

Först ut är Förenta Nationerna (FN)!

 

Hur blev Förenta nationerna inblandade? 

Efter andra världskriget ingick sionisternas paramilitära styrkor (Haganah) ett samarbete med sionistiska terrororganisationer (Irgun och Stern) varpå de angrep det brittiska styret  i Palestina. De eskalerande våldet bidrog till att de brittiska myndigheterna beslutade att överlåta makten till FN.

1947 föreslog FNs generalförsamling (Resolution 181) en icke juridiskt bindande rekommendation om att Palestina skulle delas i två; judarna skulle då  tilldelas 55% av marken och palestinierna 44%. Jerusalem ställdes under FNs förvaltning. Detta accepterades av den judiska sioniströrelsen medan palestinierna, som utgjorde ungefär 70 % av befolkningen, avfärdade förslaget. 

Lanseringen av FN:s delningsplan utlöste det första kriget i Palestinakonflikten, nämligen 1948-kriget som ledde till upprättandet av staten Israel.

Förstasidan i tidningen The Palestine Post efter omröstningen i FN:s generalförsamling 1947. Där röstade 33 stater för delningsplanen, 13 emot, medan 10 stater lade ned sina röster.  FN hade vid den tiden långt färre medlemsstater (ui.se). 

 

Den 14 maj 1948, dagen innan det brittiska styret skulle ha upphört, utropade Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion den judiska staten Israel. Följande dag gick trupper från Egypten, Jordanien, Syrien och Irak samt styrkor från Saudiarabien och Jemen till angrepp.

En kaotisk tid följde. Israels judar krävde att FN skulle ingripa. Säkerhetsrådet lyckades dock bara förhandla fram två korta perioder av vapenvila, som parterna utnyttjade till att stärka sina arméer. I september mördade judiska terrorister från Stern-ligan FN:s medlare i Jerusalem, svensken Folke Bernadotte.

Israel är medlem i FN sedan 1949 (erkänt av 164) men Palestina är ännu inte internationellt erkänd som självständig stat (138 av 193 har erkänt) och har därför ej blivit medlem i FN. Palestina har dock sedan 2012 status som observatörsstat utan medlemskap. 

 

FNs misslyckande (?)  

I juni 1967 startade sex-dagarskriget mellan Israel och arabstaterna vilket resulterade i att Israel ockuperade östra Jerusalem, Västbanken och Gazaremsan. Östra Jerusalem ockuperades först och annekterades därefter 1980. Västbanken skulle utgöra större delen av den nya självständiga staten Palestina enligt ”Delningsplanen” men är alltså också ockuperat. Gazaremsan, som också är tänkt att vara en del av staten Palestina, valde Israel att lämna 2005. Enligt Israel är Gaza inte längre under israelisk ockupation men den fullständiga kontroll som Israel utövar över Gaza gör att läget folkrättsligt betraktas som fortsatt ockupation av FN. FN har vid flera tillfällen, genom resolutioner i FN:s säkerhetsråd, skarpt fördömt ockupationen och beordrat Israel att dra sig tillbaka. 

Den Gröna Linjen är Israels officiella gräns i enlighet med 1949 års vapenstillestånd och har erkänts av FN. År 2002 började den 7 km långa och 6 meter höga muren mellan palestinska Västbanken och Israel att byggas, officiellt som ett skydd mot självmordsbombare. Muren är till 85 % byggd på palestinsk mark och går flera kilometer innanför den Gröna Linjen, alltså på palestinskt område. Muren har effektivt skurit av palestinier från deras mark och försörjning och tillförsäkrar Israel vattentillgångar och annat. 144 FN-länder protesterade mot muren (USA och Israel själva röstade för en mur) som ansågs olaglig och krävde att Israel slutade bygga med omedelbar verkan. Idag har muren stått i 19 år. 

Bosättningarna, det vill säga samhällen och jordbruksenheter på mark som är ockuperad av Israel, bryter mot ett antal internationella överenskommelser: Haagkonventionen från 1907, fjärde Genèvekonventionen från 1949, vilken Israel har signerat, och flera FN-resolutioner. 

Bland annat fastställer resolution 446 att bosättningarna saknar juridisk giltighet, resolution 465 uppmanar Israel att avveckla de befintliga bosättningarna och att inte uppföra nya, resolutionerna 471 och 476 upprepar och återupprepar detta. 

Den 22 mars 2012 antog FNs människorättsråd en resolution om att utreda hur israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken inkräktar på palestiniernas mänskliga rättigheter. Resolutionen uppmanar också Israel att konfiskera bosättarnas vapen och stoppa bosättarnas våld mot palestinier. USA röstade som enda land emot resolutionen. År 2019 var antalet israeliska bosättare på ockuperad palestinsk mark över 600 000. 

 

Apartheid

Sedan 2007, när FN: s rapportör John Dugard först varnade FN om att Israels ockupation visar många av funktionerna i kolonialism och apartheid, har flera experter på mänskliga rättigheter bekräftat att Israels olagliga ockupation av det palestinska territoriet i Gaza och Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, är en del av en apartheidregim enligt definitionen i internationell rätt. 

Medan FN: s säkerhetsråd förblir blockerat, främst men inte bara, på grund av USAs veto, erbjuder generalförsamlingen med sina organ och mekanismer gott om möjligheter att sätta Israels apartheidpolitik på dagordningen och granska de internationella åtgärder som krävs, inklusive riktade och lagliga sanktioner.

 

Så varför händer ingenting? 

Sedan Israel antogs som medlem i FN 1949 har landet haft straffrihet för sina uppenbara kränkningar av internationell humanitär rätt och palestinska mänskliga rättigheter. Denna straffrihet beror främst på det diplomatiska, ekonomiska och militära skydd som tillhandahålls av mäktiga stater i det som kallas “the Global North” (USA, Kanada, nästan alla europeiska länder, Cypern, Japan, Singapore, Sydkorea, Taiwan, Australien, Nya Zeeland samt Israel) i synnerhet tidigare kolonialmakter och stater som, precis som Israel, grundades med hjälp av kolonialism och etnisk rensning av ursprungsnationer. 

Ett välkänt exempel på detta skydd är förhindrandet av internationella åtgärder, inklusive riktade sanktioner, varför FNs resolutioner gällande Israels bosättningar, mur och annektering av ockuperat territorium inte har någon effekt. De senare har förklarats olagliga och fördömts i många FN-resolutioner, men effektiva åtgärder för att utkräva ansvar har ofta blockerats av USA och, mindre ofta, även av europeiska stater, Kanada och Australien.

Utifrån denna ståndpunkt behandlas Israel av FN och dess medlemmar som en fredlig stat och laglig ockupationsmakt som befinner sig i "en situation med väpnad konflikt / krig" med det palestinska folket. Israels uppenbara kränkningar av internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter kritiseras och fördöms, men dess regim över palestinier i de ockuperade områdena i sig har inte förklarats olaglig av FN. Oberoende experter inom internationell rätt såväl som det civila samhället har under många år tagit upp behovet, med FN och dess medlemmar, av att erkänna att Israel upprätthåller en olaglig och kriminell regim över det palestinska folket.

 

FN fortsätter

Rådet för mänskliga rättigheter antog så sent som den 27 maj i år en resolution (A/HRC/S-30/L.1) om att säkerställa respekten för internationella mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive Östra Jerusalem, och i Israel. 24 länder röstade för resolutionen, 9 emot och 4 lade ned sina röster. Deltagande länder och ett antal utomparlamentariska organisationer diskuterade, varav några gav Israel sitt fulla stöd, men många enades också om att våldsspiralen måste stoppas samt att utvidgningen av olagliga bosättningar, fördrivningar av palestinier från sina hem i östra Jerusalem, inklusive i Sheikh Jarrah, liksom andra delar av det ockuperade palestinska territoriet samt rivningar av palestinsk egendom var allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och att detta undergräver utsikterna för fred.

Rådet beslutade att snarast inrätta en oberoende, internationell kommission för att utreda alla påstådda brott mot internationell humanitär lag och alla påstådda kränkningar och kränkningar av internationella mänskliga rättigheter, fram till och sedan 13 april 2021, i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive Östra Jerusalem och i Israel. Även alla bakomliggande orsaker till återkommande spänningar, instabilitet och utbredning av konflikter, inklusive systematisk diskriminering och förtryck baserat på nationalitet, etnicitet, ras eller religiös identitet skall utredas. 

Rådet beslutade också att kommissionen bland annat ska fastställa de fakta och omständigheter som lett fram till de begångna brotten. Som ett led i detta ska kommissionen samla in och analysera bevis för de överträdelser, övergrepp och brott som begåtts och systematiskt registrera och dokumentera bevis, inklusive intervjuer, vittnesbörd och kriminaltekniskt material i enlighet med internationell lagstiftning. Detta  maximerar möjligheten att identifiera de ansvariga i syfte att säkerställa att förövare av överträdelser hålls ansvariga. 

Läs mer bland annat här:

https://www.globalis.se/Konflikter/palestina

https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2016/oktober/konflikten-israelpalestina-fatalt-misslyckande-for-fn/

https://www.ohchr.org/EN/HRBodies/HRC/Pages/NewsDetail.aspx?NewsID=27119&LangID=E

https://foljeslagarprogrammet.se/reserapport/var-gar-gransen/ 

https://data.riksdagen.se/fil/610A416B-8CB4-47D9-9E5A-212F40ED2F45 

https://bdsmovement.net/sites/default/files/UN-Question%20of%20Israeli%20apartheid_22-9-2020.pdf 

 

 

Vem har rätt att försvara sig?

18 May 2021

 

Förödelse i Gaza efter israelisk attack i maj 2021 (UNOCHA/Mohammad Lubbad) 

 

”Israel har rätt att försvara sig!”

”Vad skulle du själv göra om ditt land besköts med raketer?”

Ett vanligt påstående och en vanlig fråga.

Folk har ofta starka åsikter i den här frågan, inte minst jag själv.

Men låt oss börja med att lägga åsikter åt sidan och titta på faktiska sakförhållanden.

För det första:

Västbanken – inklusive östra Jerusalem – samt Gaza är enligt internationell lag ”ockuperat palestinskt territorium”.

Detta är alltså ingen åsikt från min sida – det är ett juridiskt sakförhållande.

Detta sakförhållande består i sin tur av två delar, två olika sakförhållanden:

1) Israel är en ockupationsmakt med de skyldigheter det innebär.

2) Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och Gaza tillhör palestinierna.

Detta är nödvändigt att förstå när vi ska tala om ”palestinska raketbeskjutningar” och ”Israels rätt till självförsvar”. För vad innebär de här sakförhållandena?

De innebär för det första att palestinierna har rätt att använda våld. De har den rätten enligt internationell lag.

Ett folk som kämpar för att uppnå självbestämmande eller som är under ockupation av främmande makt har rätt till väpnat motstånd för att uppnå självbestämmande och göra sig fria från ockupationen.

Detta finns reglerat i resolution 37/43:

”Reaffirms the legitimacy of the struggle of peoples for independence, territorial integrity, national unity and liberation from colonial and foreign domination and foreign occupation by all available means, including armed struggle”

“Med alla till buds stående medel, inklusive väpnad kamp”

Vidare förbjuder internationell rätt en ockupationsmakt att använda våld för att kväsa det ockuperade folkets kamp för självbestämmande.

Det innebär att i nuläget har Israel ingen rätt att använda våld mot palestinierna. Lagen är tydlig på den punkten.

När Israel hävdar sin rätt till självförsvar gentemot Hamas projektiler, så hävdar hon alltså i själva verket rätten att upprätthålla ockupationen.

För om Israel avslutade ockupationen och tillät palestinierna att utöva sin lagliga rätt till självbestämmande så skulle projektilbeskjutningarna därmed upphöra.

Om projektilattackerna däremot inte upphörde i och med ockupationens avslutande? Ja, då skulle Israels juridiska förutsättningar för våldsanvändning naturligtvis se helt annorlunda ut.

Då skulle Israels rätt till självförsvar mot palestinierna återinträda.

Ett annat sakförhållande vi behöver förstå när vi ska diskutera projektilbeskjutningarna är hur Gaza ser ut.

Det finns ca 2,1 miljoner människor i Gaza.

Av dessa 2,1 miljoner är ca 51% barn.

Ja, mer än hälften av Gazas befolkning är barn. Och 80% av människorna i Gaza lever dessutom på humanitärt bistånd.

Sedan 15 år har Israel påtvingat Gaza en blockad. En omoralisk, omänsklig och olaglig belägring. Ingen människa får resa in i Gaza och ingen människa får resa ut.

Israel stryper Gazas elförsörjning till ca 4 timmar per dag vilket leder till att sjukhus inte fungerar som de ska, i synnerhet intensivvårdsavdelningar, dialysapparatur, operationsavdelningar etc.

Det innebär dessutom att vattnet inte kan renas, vilket i sin tur har lett till att 96% av vattnet i Gaza är otjänligt som dricksvatten. Varje dag tvingas föräldrarna i Gaza därmed bevittna hur deras barn blir förgiftade.

Och de kan inte ta sig därifrån.

Human Rights Watch konstaterar i sin senaste rapport att det Israel utsätter Gaza för utgör vad som enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen kallas ”brott mot mänskligheten”.

Vad betyder det rent konkret? Det betyder, som såväl HRW som många andra har konstaterat, att Gaza är ”the largest open-air prison in the world.”

Människorna i Gaza är inspärrade.

Så till den ständiga retoriska frågan: ”Vad skulle du själv göra om ditt land besköts med raketer?”

Jag skulle vilja ställa en motfråga:

Vad skulle du göra om du var inspärrad på en liten landremsa, ett utomhusfängelse, och om du dessutom hade ett antal barn som liksom du var inspärrade, och du visste att varje dag som du gav dem vatten så förgiftade du dem.

Och vad skulle du göra om det här inte pågick i en månad eller ett år, fem år, tio år, utan i 15 år. Vad skulle du göra?

Skulle du lägga dig ner och dö?

Skulle du passivt acceptera ditt öde?

Eller vad skulle du göra?

Jag tror inte att en människa med ett uns av inlevelseförmåga – och med kännedom om de sakförhållanden jag redogjort för – behöver ställa frågor som, ”Varför skjuter de raketer?”

En naturligare fråga vore: ”Varför skjuter de inte mer raketer?”

Hur kan någon förvånas över att människor vägrar accepterar sådana levnadsförhållanden?

För några dagar sedan skrev den moderate politikern Gunnar Hökmark att, ”Det är som om en extremistisk rörelse i området kring danska Helsingör började beskjuta Lund, Malmö och Göteborg med raketer […]”

Nej, det är det inte. Den jämförelsen saknar all giltighet av den enkla anledningen att Sverige inte ockuperar Danmark. Ett danskt angrepp på Sverige skulle därmed sakna varje stöd i internationell rätt.

Men om vi däremot ockuperade danskt territorium; om vi byggde olagliga bosättningar på Jylland; om vi påtvingade människorna i Helsingör en olaglig blockad och spärrade in dem där och sköt ihjäl dem när de försökte ta sig därifrån. Ja, då hade jämförelsen varit adekvat.

Och så frågan: ”Men vad ska Israel göra då? Vad ska de göra när deras städer blir beskjutna med raketer?”

Det svaret är mycket enkelt:

Följ lagen. Rätta dig efter vad som gäller enligt internationell lag. Du har ingen rätt att spärra in två miljoner människor i ett fängelse. Du har ingen rätt att skjuta ihjäl fiskare som går ut på internationellt vatten, på Medelhavet i riktning bort från Gaza, bort från Israel. 

Du har ingen rätt att förvägra unga människor i Gaza, som fått stipendier till universitet i Europa, som uppnått sina drömmar genom att studera hårt, du har ingen rätt att förvägra dem rätten att lämna Gaza.

Vi har sett sådant tidigare i andra regimer. Och jag bryr mig inte om du heter Sovjetunionen eller om du heter Israel – du har inte rätt att göra så.

Så om du inte gillar raketbeskjutningarna – häv blockaden. Rätta dig efter internationell lag och häv blockaden.

Avsluta ockupationen av territorium som inte tillhör dig och dra dig tillbaka till dina internationellt erkända gränser. Oddsen talar för att projektilbeskjutningarna därmed skulle upphöra.

Och om de trots allt inte skulle upphöra – ja, då har du all rätt i världen att åberopa självförsvar.

 

Rasmus Lagerqvist Holmberg

(Inlägget tidigare publicerat på facebook av Svenska Palestinakommittén)

 

Läs också:

No, Israel Does Not Have the Right to Self-Defense In International Law Against Occupied Palestinian Territory

The fallacy of the colonial ‘right to self-defence’

Al-Nakba – Katastrofen 1948

15 May 2021

I dag är det 73 år sedan fördrivningen och mördandet av palestinier inleddes. Det var skamligt av världssamfundet att acceptera detta och till och med erkänna den stat som begått så allvarliga brott mot mänskligheten. Tyvärr har fördrivningen och mördandet fortsatt, och vi ser inget slut på den etniska resningen. Bomberna faller över Gaza och det finns ingen möjlighet att ta sig därifrån. Möjligheterna att få förnödenheter, sjukvårdartiklar, bränsle mm är extremt begränsade. I Östra Jerusalem hotas palestinska familjer att fördrivas från sina hem där de bott i generationer, för att ge plats åt israeliska judar. Israeliska bosättare hugger ner palestiniers olivträd, och den israeliska staten tvingar folk att riva sina egna hus på Västbanken.

Nu måste omvärlden reagera. Genom rapporter författade av B'Tselem och Human Right Watch har Israels apartheidpolitik uppmärksammats och dokumenterats, och ICC, den internationella brottmålsdomstolen, utreder nu om krigsbrott begåtts i samband med ockupationen av Palestina. Det finns därför hopp om förändring, men den kräver att individer, organisationer, stater och internationella organ ställer krav på Israel att följa humanitära och internationella lagar och riktlinjer.