Ockupation och apartheid måste upphöra!

29 Dec 2023

Efter Gazakriget: Ockupation och apartheid måste äntligen upphöra!

Den israeliska armén går nu bärsärkagång i Gaza med 10. 000-tals dödade och skadade palestinier, framför allt kvinnor och barn, som följd. På Västbanken dödas varje dag palestinier av soldater och bosättare, och bland annat har Frihetsteatern i Jenin – ett kulturellt andningshål som länge haft stöd från Sverige – stormats och delvis förstörts. Finns det efter dessa massakrer och pogromer någon möjlighet till fred mellan folkgrupperna? Svaret är möjligen ja!

Israel förvandlas just nu från en någorlunda fungerande ockupationsmakt till en brutaliserad rasistisk regim som tappat kontrollen. Enda vägen framåt är att använda allt mer våld för att hålla ett allt mer välorganiserat, militant och beslutsamt motstånd nere. I längden är det inte hållbart att en stor del av den yngre befolkningen – Israel har obligatorisk militärtjänst för sina judiska medborgare – är sysselsatt med att kuva ett uppror bland människor man i slutändan är tvingad att leva med.

Splittringen i det israeliska samhället är sedan länge ett faktum efter månader av folkliga protester mot den högerextrema regimens försök att ta över och politisera rättsväsendet. Och med tanke på det som nu sker kan förhållandet till landets 20% icke-judiska medborgare – som redan lever under segregerande apartheidlagar – bara öka.

Det är fullt möjligt att väst, inte minst USA, inser att den nuvarande situationen inte är hållbar och – likt en gång i fallet Sydafrika – drar tillbaka sitt stöd till apartheidstaten. Ett avbräck på 4 miljarder dollar i årligt militärt bidrag skulle allvarligt underminera Israels möjligheter att agera regional stormakt. Stödet för Palestina växer dessutom hela tiden internationellt, inte minst i arabvärlden. I slutändan kan Israel, liksom tidigare kolonialmakter, implodera av sina inre motsättningar – och det koloniserade Palestina få sin frihet.

Är så en fredlig tvåstatslösning fortfarande möjlig? Ja, men det kräver att omvärlden – i praktiken västvärlden – äntligen tar sin hand från och slutar stödja israelisk ockupation och apartheid, och på allvar vidtar åtgärder i enlighet med FN:s resolutioner för upprättandet av en fri palestinsk stat sida vid sida med ett demokratiserat och avrasifierat Israel. Och att samtliga krigsförbrytare, i alla läger, ställs till svars inför Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) i Haag. En stark internationell folkopinion kan nu skynda på detta!

Men en enstatslösning då, med lika rättigheter för alla i en gemensam stat? Ja, även den visionen lever, och kan trots allt bli starkare av den nuvarande utvecklingen. Men låt oss ta ett steg i taget.

Gunnar Olofsson

PALESTINASJALAR direkt från Hebron!

16 Dec 2023

SJALARNA ÄR TYVÄRR SLUT!

Vi har fått 25 st röd/vita och 15 st svart/vita  sjalar från Hebron som vi nu kan sälja till er. De kostar 280 kr/st och överskottet går till Gaza. 

Boka nu via [email protected] !

Överlämning kan ske på Kulturhuset måndag och/eller tisdag eftermiddag eller på annat sätt efter överenskommelse.

I första hand säljer vi till privatpersoner dvs inte en beställning av samtliga sjalar till någon förening.

Vad innebär rätten till självförsvar?

24 Nov 2023

För några dagar sedan stod Statsminister Ulf Kristersson och höll tal i EU-politiska partiledardebatten. Där underströk Kristersson "Israels självklara rätt att försvara sig". Men vad innebär rätten till självförsvar? Och är det självförsvar som vi bevittnar?

Detta är något som FNs specialrapportör för Palestina, Francesca Albanese besvarade den 14 november under en presskonferens med den Australiska journalistklubben.

Albanese hade blivit inbjuden många månader innan vad hon själv kallar "infernot i Gaza" bröt ut. Syftet med inbjudan var att tala med olika samfund med koppling till ursprungsbefolkning. Vid presskonferensens datum stod hon inför andra frågor.

Moderatorn Tom Connell beskrev inledningsvis att det rådde debatt i Australien kring Israels rätt till självförsvar. En debatt som även vi i Sverige är välbekanta med.

När det kommer till Israels rätt att försvara sig håller Albanese med om att Israel självklart har en plikt, inte minst gentemot sin befolkning. Däremot har Israel åberopat artikel 51 i FN-stadgan. Självförsvar under internationell lag är en juridisk handling och har att göra med rätten att förklara krig. Detta understryker Albanese att Israel inte har enligt FNs högsta juridiska organ.

Rätten till självförsvar kan åberopas när en stat är under hot av en annan stat. Gaza är inte en självständig entitet och Israel har heller aldrig påstått att de är under hot av en annan stat.

Hotet som Israel beskriver kommer från vad enligt lagliga termer kallas en "beväpnad grupp" och den "gruppen" har sitt ursprung från Israels egna ockuperade områden. Grunden som Israel står på för att få förklara krig, finns således inte.

Den självutnämnda rätten att föra krig är inte den första och långt ifrån det värsta brott mot internationella lagar som Israel har gjort. Däremot är den aktuell, inte minst för att vår egen statsminister tillsammans med sina ministrar vägrar att påkalla vapenvila då även de pekar på rätten till självförsvar i artikel 51.

Så nu när vi har kunskap om vad rätten till självförsvar är. När vi även bevittnar experter som ägnar sina karriärer åt denna typ av fråga, säga att det inte finns en grund för Israel att åberopa "rätten till självförsvar" på. I vilket ljus ser vi i den så kallade konflikten som på bara några veckor har dräpt ca 5000 barn? Vad säger det om oss och våra folkvalda?

I en värld som är van vid våld, där människoliv är siffor, tappar vi bort empatin. Man bortförklarar våldet med att "krig är krig".

Gaza

Men tänkt om nu krig inte är krig, utan en stat som utnyttjar sin ställning samt människors okunskap om internationella lagar. Detta medan de släpper tonvis med bomber över hemmet till 2,1 miljoner personer, direktsänt på internet med världen som åskådare. Är det då fortfarande självklart för vår statsminister, hans ministrar och resten av världen?

Tonja Karniouchina

Kommentar:

Talet finns här: https://www.youtube.com/watch?v=XAnn07kilFk

Två artiklar i Al Jazeera behandlar frågan:

https://www.aljazeera.com/opinions/2021/5/16/the-fallacy-of-the-colonial-right-to-defence

https://www.aljazeera.com/news/2023/11/17/does-israel-have-the-right-to-self-defence-in-gaza

Artikeln från 2021 skrevs med anledning av konflikten i maj 2021 när Israel ”klippte gräset”. Koloniala ockupanter har länge hävdat sin ”rätt” till självförsvar när befolkningen gör uppror. Detta har lett till att FNs generalförsamling i resolution 37/43 (1982) påtalat ”folkets rätt till kamp för oberoende, territoriell integritet, nationell enighet och frihet från kolonial och utomstående dominans och främmande ockupation med alla tillgängliga medel inklusive väpnad kamp”. När kampen leder till motstånd från ockupationsmakten uppkommer vad som i västmedia kallas en våldsspiral, där det inte görs någon skillnad mellan förtryck och reaktion mot förtryck. Våldet anges bero på en konflikt mellan två parter som har lika rätt till säkerhet och land. Att en kolonial stat som Israel skulle ha rätt att försvara sig mot dem de förtrycker är naturligtvis bisarrt.

Artikeln från 2023 handlar naturligtvis om den aktuella konflikten som övergått i gigantisk fördrivning och massmord som närmar sig folkmord. Den baseras i hög grad på Francesca Albaneses tal som refereras ovan. Rörande artikel 51 hänvisar hon till att den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICJ) 2004 betraktade ”separationsbarriären” på Västbanken som olaglig. ICJ hävdade att det inte går att åberopa rätten till självförsvar på ockuperad mark.

Väpnade konflikter regleras av internationell humanitär rätt (IHL), och artikeln visar tydligt hur Israel bryter mot de fyra huvudprinciperna i Fjärde Genevekonventionen (1949): Skilja mellan civila och krigförande, proportionalitet mellan förväntad förlust av civila och strategisk militär betydelse vid en attack, legitima militära mål och human behandling av alla individer.

Tomas Cronholm

Ett vittnesmål från ockupationen

18 Nov 2023

Jag har levt under ockupationen. När jag och min tvillingbror Adel föddes, höll min mamma på att dö för att hon var så sjuk, men var tvungen att föda utan kejsarsnitt eftersom hon inte hade något annat val. Hon gav nästan upp innan jag till slut kom till världen. När vi väl var ute, placerades vi i kuvöser utan el, för att bomber haglade över sjukhuset i staden Nablus som vi föddes i.

När jag var två år hade Israel utlyst utegångsförbud i Nablus. Jag smet ut, för att jag var en tvååring och ännu inte hade lärt mig faran.

I vanliga fall, när man går ut under ett utegångsförbud så blir man skjuten av israeliska soldater. Jag blev inte det, jag blev istället tagen av dem.

Jag hade inte lärt mig att vara rädd för soldaterna så jag lät mig villigt plockas upp. Någon av dessa ungdomar hade ett hjärta och lät mig leva. De körde hem mig och lämnade av mig vid min grind efter att ha frågat runt i grannskapet.

Privat foto.

När jag var tre år hade jag lärt mig att man alltid skulle kasta sig till marken när flygplanen kom och att man aldrig aldrig fick stå i fönstret av risk för israeliska prickskyttar, men jag kunde inte låta bli. Jag hörde något och tittade ut i vår fina trädgård.

Så såg jag hur något glimmade och en kamouflerad kropp, innan skottet ljöd och träffade väggen intill mig. Jag gjorde aldrig om det i Palestina. Än idag känns det läskigt att titta ut genom fönstret.

Jag brukade gömma mig under täcket eller sängen ofta, eftersom soldaterna plötsligt kunde komma och banka hårt på våra fönster och dörrar, ta någon och aldrig mer lämna tillbaka dem. Otaliga familjemedlemmar har försvunnit på det sättet.

Bland annat min älskade kusin Salim, som brukade leka med mig, ge mig solrosfrön och gunga mig. Han hade en helt underbar sångröst och brukade sjunga för mig när vi satt på taket intill min faster. Jag avgudade honom. En natt blev han tagen och återbördades död, utan sina organ.

Han hade bruna lockar och honungsfärgade ögon och var snällast på jorden. I Palestina räcker det med att man protesterar muntligt för att man ska dödas av israeliska styrkor.

Sedan flyttade vi till Sverige, men mina föräldrars längtan till sin familj var så stor så vi tillbringade varannan sommar där tills jag blev 14 år.

När jag var sex år och jag var i centrala Nablus för att få köpa en klänning till ett bröllop såg jag människor bombas och skjutas ihjäl. Min mamma träffades i benet av en dumdum-kula, men som tur var hade den studsat innan, och metallen var ute så hon bara fick ett stort blåmärke.

När jag var åtta år begicks ett terrorattentat i Tel Aviv, så alla palestinier förbjöds ta sig via Israels flygplats till Sverige. Vi var fast i tre veckor, bland annat fick jag och mamma åka till Gaza för att få rätt papper för att kunna resa igenom.

Jag minns att de tog med sig mamma och lämnade mig på en stol i öknen i flera timmar. Jag var livrädd att jag aldrig mer skulle få se henne.

Varje gång vi åkte till Palestina genom Israel var det samma sak. Spärras in i en mörk källare i flera timmar, tills de som arbetade där gått igenom allt vi hade och som registrerats på oss.

Alltid samma känsla av lättnad när vi fick sätta oss i den kvalmiga bilen och bege oss mot Palestina. Alltid samma glädje när jag fick träffa min familj och min älskade mormor, och se att det ändå inte var så många som hade dött.

Alltid samma sorg när det var så många som hade dött eller fängslats eller torterats. För ingen i min familj var någonsin terrorist. Ingen i min familj har begått några våldsdåd mot staten Israel.

Alla minnen jag har av Gaza var så lyckliga, fast de blandades med sorg. Bland annat fick jag hjälpa till i min morbrors godisfabrik i Gaza och se alla godisar bli till! Magiskt! Sedan bombade de den. Och sedan min morbrors hus.

Sorg över min kusin Ahmad vars mamma inhalerade en giftig gas när han låg i hennes mage som gjorde att han behövde opereras otaliga gånger. Sorg över otaliga nära och kära som behandlats på ett sätt som ingen borde behandlas.

Sista gången jag åkte dit var jag 14 år. Efter det blev jag tydligen en fredsaktivist. För det är man tydligen, om man tycker att fred är en rimlig grej att begära, istället för krig.

Jag hatar inget folk. Jag tycker alla människor är lika mycket värda.

Jag är förbluffad över att kriget får fortgå och att det numera är komplicerat att säga att palestinier förtjänar att leva ett liv i frihet, befriade från våld. Må det komma en dag då alla människor får leva och bli älskade.

Min familj är fortfarande där, och större delen av mitt hjärta. Varje gång jag ser någon dö, är det som att jag går i tusen bitar.

Sanna Löfgren