Kolonial historiestöld

31 Jan 2021

Övergreppen mot civilbefolkningen, ofta med dödlig utgång, rivningen av deras hus, vandaliseringen av deras odlingar och apartheidprinciper för vaccinering är naturligtvis de största problemen med Israels ockupation av de palestinska områdena. Det hindrar inte att det finns andra problem som påminner om hur kolonialmakter i alla tider har lagt beslag på historiskt och kulturellt intressanta föremål och försökt skriva om historien till sin fördel.

Detta har nyligen uppmärksammats av förhandlingsavdelningen i Ramallah. De påpekar att Palestina har många av världens rikaste arkeologiska platser, från den äldsta fortfarande bebodda staden Jeriko till den första pilgrimsstaden Jerusalem. Palestinas historiska och kulturella arv är en källa till nationell stolthet som har format landets nationella, kulturella och ekonomiska identitet. Den israeliska ockupationen har inte bara förnekat Palestinas kulturella potential och andra tillgångar utan också utnyttjat arkeologi som ett redskap för att normalisera ockupationen, planera annektering, stjäla antika föremål och för en historiskt felaktig extremistisk, sionistisk, religiöst fundamentalistisk historieförfalskning.

Staten Palestina listar ca 7000 arkeologiska platser i sitt territorium, och av dessa är mer än hälften i områden som är under full israelisk kontroll. Bland dessa är mer än 200 övertagna av olagliga koloniala bosättningar och ca 1000 skadade eller förstörda på grund av annekteringsmuren. Här är några exempel på hur den ockuperande kraften, Israel, använder arkeologin för att utveckla sina olagliga bosättar-koloniala projekt och annekteringsplaner. Detta visar vilken avgörande roll det internationella samfundet kan ha i att få slut på det systematiska förnekandet av de palestinska nationella och mänskliga rättigheterna.

Dopfunt och Dödahavsrullar

En 8 ton tung dopfunt från 400-talet stals av israeliska militärer tidigt på morgonen 20 juli 2020 från den historiska palestinska staden Tuqu', öster om Betlehem. Stölden har fördömts av "General Union of Arab Archaeologists" som betecknar den som ett krigsbrott. Stulna föremål bevaras i undantagsfall på Västbanken och i så fall i koloniala bosättningar. De flesta har dock flyttats ut från det ockuperade palestinska territoriet (oPt) vilket strider mot Israels skyldigheter enligt internationella lagar. Det uppskattas att mellan 1967 och 1992 avlägsnade Israel ca 200.000 föremål per år från oPt, medan efter 1995 har siffran gått ner till ca 120.000 per år. Det är inte bara föremål som grävts fram före ockupationens start 1967 utan också fynd från pågående utgrävningar som i många fall förstört fyndplatsen.

Dopfunten, ca 1940. 

Israels antikvitetsmyndighet är en av de ledande israeliska organisationerna som ägnar sig åt stöld av dessa föremål. Myndigheten har huvudkvarter i det ockuperade Östra Jerusalem och har internationellt anseende innefattande att vara en av Israels mottagare av EUs Horizon 2020-program. Den arkeologiska utforskningen omfattar hela det historiska Palestina och det ockuperade syriska Golanområdet. De har beslagtagit "Dödahavsrullarna" som upptäcktes före 1967 vid utgrävningen av Qumran på stranden till Döda havet. Qumran kontrolleras av en israelisk mydighet, Israeli Parks Authority, som tar ca 8 dollar i inträde av de i snitt 3000 dagliga besökarna, huvudsakligen kristna pilgrimer. UNESCO erkänner i alla fall Qumran som palestinskt.

Davids stad och profetens grav

Trumps Mellanösternsändebud Jason Greenblatt och USAs Israelambassadör David Friedman deltog 30 juni 2019 i en ceremoni vid den så kallade "Davids stad" där ett arkeologiskt bosättarprojekt invigdes genom att en gammal mur revs. Händelsen visar hur USA åtminstone hittills accepterat Israels olagliga annektering av det ockuperade Östra Jerusalem, denna gång genom ett projekt som huvudsakligen finansierats av amerikanska donatorer och genomförs av en bosättarorganisation som samarbetar med israeliska myndigheter.

Projektet "Davids stad" visar tydligt hur Israel använder arkeologi för politiska syften och bryter mot palestinska rättigheter. Organisationer bakom sådana projekt syftar till att utplåna det ockuperade Jerusalems palestinska närvaro, identitet och historia, som när bosättargruppen Ateret Cohanim gör anspråk på kyrkliga ägodelar i Jaffa Gate. Projektet "Davids stad" som drivs av bosättargruppen Elad är ett tydligt exempel på hur arkeologi används för att normalisera och fördjupa Israels olagliga annektering av Jerusalem, bland annat genom dussintals besök av utländska diplomater som bjudits in av israeliska motsvarigheter. EUs "Heads of Mission Report on Jerusalem" 2014 anger speciellt projektet "Davids stad" som en del av en större strategi som syftar till att förstärka den israeliska kontrollen över området "the Historic Basin" genom att skapa ett uteslutande judiskt turismstråk längs och runt den Gamla Staden, och skilja det från de palestinska omgivningarna och förespråka en rent judisk historieskrivning.

Ett annat exempel på fördrivning av palestinier under arkeologisk förevändning är byn Nabi Samwel norr om Jerusalem. Den ligger på ett av de högsta bergen i Jerusalemområdet och där finns profeten Samuels grav i den enda moskén i byn. Efter 1967 förstörde den israeliska ockupationen den ursprungliga byn och flyttade invånarna till en närliggande plats. Israel utsåg senare området till nationalpark. Idag bor bara 200 palestinier i byn på grund av de otaliga olagliga israeliska restriktionerna som påverkar byn och dess invånare.

 

Nabi Samwil, tidigt 1900-tal

Turister och bosättare

Det bibliska "Tel Shilo" (Khirbet Seiloun) nära Nablus är ett exempel på hur arkeologi används för att plundra mer palestinsk mark och förhindra palestinier tillträde samtidigt som området utvecklas till en turistattraktion till förmån för de israeliska bosättarna. Flera utländska grupper, bland annat amerikanska politiker, har tagits till platsen av extremistiska sionistorganisationer som en del av Israels strävan att främja annekteringen av ytterligare palestinsk mark.

Den historiska staden Sebastia nära Nablus var palestinsk huvudstad under romarna. Den utsätts ständigt för attacker från bosättare som vill åt de arkeologiskt intressanta platserna och omvandla området till en offentlig park. De hugger ner olivträd och släpper ut grisar och kloakvatten för att jaga bort invånarna. En stor del av staden har redan inkorporerats i den koloniala bosättningen Shafi Shamron. Ibland stänger Israel staden för att säkra den för judiska turister som vill genomföra religiösa ritualer. Däremot kan inte palestinier eller den palestinska myndigheten för turism och antikviteter komma åt de intressanta platserna som sträcker sig bakåt till stenåldern.

Sebastia, vykort från brittiska mandatet

Enligt en studie utförd av Världsbanken 2014 ligger de fem arkeologiskt eller turistmässigt för Israel mest lönsamma platserna (förutom det ockuperade Östra Jerusalem) på vägen mellan Jerusalem och Jeriko. De är Qumran, Ein Fashkha, Herodion, Ein Fara (Wadi Qelt) och "den barmhärtige samaritens" plats.

Förhindrat underhåll

Ett sätt som praktiseras av Israel för att ändra balansen bland arkeologiskt intressanta byggnader är att förhindra underhåll och restaurering. Detta drabbade nyligen Al-Ibrahimimoskén i Hebron, där de israeliska ockupationsstyrkorna hindrade "Hebron Rehabilitation Committee" från deras arbete på moskén. Skälet angavs vara att de inte hade det speciella tillståndet från ockupationsmakten.

På samma sätt hindrades arbetare att slutföra restaurering av marmor och pelare i Klippdomen i Jerusalem. De hotades med deportering och arrestering om de fortsatte arbeta.

Stöld av palestinsk kulturell egendom som strategiskt mål för ockupationsmakten

I februari 2010 igångsatte den israeliska regeringen "det nationella kulturarvsprojektet" (National Heritage Sites Project) för att stärka vad den kallar "det judiska folkets anknytning till det israeliska landet". Benjamin Netanyahu angav som mål att "vi ska återställa de arkeologiska och sionistiska kulturarvsplaserna. Vi ska bygga och berika arkiv och museer. Vi talar om cirka 150 platser". Flera av platserna i listan ligger i det ockuperade Palestina, som Qumran (Döda Havet), Susya (Hebron), Herodion/Jebel Al Furdeis (Betlehem), Tel Shiloh/Khirbet Seiloun (Nablus), Qiryat Sefer/Khirbet Bad-Issa (väster om Ramallah), Biarakvedukten (norr om Jerusalem/Ramallah), nationalparken med Jerusalems mur och "Davids stad" (ockuperade Östra Jerusalem) och Rakels grav/Bilal Bin Rabah-moskén (Betlehem). Kulturarvsprojektet stöds ekonomiskt av den israeliska staten och organisationer som "Jewish National Fund". Det används för de pågående försöken att legitimera annekteringen av palestinsk mark.

Israels kontroll över de historiska och arkeologiska platserna och att utnyttja dem som turistattraktioner syftar till att normalisera Israels ockupation av Palestina. Förutom att beteckna Al-Aqsamoskén, Den heliga gravens kyrka och andra platser i det ockuperade Östra Jerusalem som delar av "Israel" marknadsför det israeliska turismministeriet olika resplaner som använder arkeologi för politiska syften, som att ytterligare annektera palestinsk mark. Ett exempel är "Ett besök i Gush" till illegala bosättarkolonier i de västra och södra områdena kring Betlehem, som ofta marknadsförs av internationella resebyråer. Israeliska politiker har stött sådana bosättarprojekt för att få stöd från religiösa extremistiska fundamentalister som "kristna sionister". Trumpadministrationen, som har varit en ledande anhängare av Israels annekteringspolitik, vidtog flera åtgärder för att underlätta finansiering och erkännande av sådana organisationer. Ett exempel är det s k "Ariel-universitetet" som är beläget i den illegala bosättarkolonin Ariel som har inrättat en institution för arkeologiska studier. Ett annat är besöket på platsen "Tel Shilo" (Khisbet Seiloun) i den illegala bosättningen Shilo som Benjamin Netanyahu genomförde 2019 tillsammans med radikala amerikanska politiker och religiösa extremister. Netanyahu kallade då platsen Israels första huvudstad: "Under kulturarvsplanen inrättar vi här ett besökscentrum så att varje jude och varje turist i Israel kan komma och se vår första huvudstad". Liknande besök har Netanyahu och andra israeliska ministrar genomfört på andra arkeologiska platser på den ockuperade Västbanken.

Slutsats

Att använda historiska platser och arkeologi för att skapa en falsk berättelse är ett av de farligaste medlen som används av den israeliska ockupationen för att normalisera och befästa den illegala ockupationen av Palestina. Det är uppenbart att Israel driver en förvriden politisk tolkning av arkeologiska fynd för att ytterligare uppmuntra religiös fundamentalism och konsolidera den olagliga bosättarkolonialismen.

Det palestinska folket har rätt till självbestämmande, inklusive rätt att bedriva ekonomisk, social och kulturell utveckling fritt. De har också rätt till kulturellt liv precis som varje annan nation.

Alla stulna arkeologiskt intressanta föremål måste återlämnas, och palestinierna måste återfå full kontroll över sitt land inklusive de arkeologiskt intressanta platserna. Detta innefattar respekt för det kulturella arvet, traditionerna och det historiska status quo för de heliga platserna i enlighet med Palestinas skyldigheter och möjligheten att återställa och förbättra tillgängligheten till dessa platser, bland annat genom internationellt samarbete som genom Palestinas medlemskap i UNESCO. Restaureringen av Födelsekyrkan i Betlehem är ett exempel på vad Palestina har genomfört.

Så länge detta inte sker måste det internationella samfundet hålla Israel ansvarigt för brott som innefattar varje marknadsföring av platser i det ockuperade Palestina som om de vore "delar av Israel", och det internationella samfundet måste avstå från att samarbeta med institutioner och organisationer som medverkar i dessa brott. Detta har poängterats av FNs speciella sändebud för mänskliga rättigheter i de sedan 1967 ockuperade palestinska territorierna.

Alla länder uppmanas att försäkra sig om att museer, universitet och liknande institutioner inte uppvisar föremål som Israel stulit från Palestina. Det innebär att inte samarbeta med organisationer som ligger bakom sådana projekt, som "Israeli Antiquities Authority" och liknande israeliska myndigheter. Det behövs riktlinjer för turism och arkeologi så att alla inblandade förstår innebörden och ansvaret för att samarbeta med stölden av palestinska arkeologiska platser och föremål och därigenom befästa och stärka den ockuperande makten, Israel, och dess olagliga aktiviteter mot det palestinska landet och folket. Förr oss svenskar gäller att bojkotta alla resor och studiebesök som arrangeras av israeliska organisationer och bosättargrupper.

Rättvisa för Palestina

16 Dec 2020

Webinar 7 december 2020, med Anna Wester, Per Skytt, Henrik Carlborg och Alice Panepinto.

Henrik Carlborg, Palestinagruppernas nya ordförande som dessutom är jurist, inledde med att påpeka att det finns inget alternativ till en lösning som inte baseras på internationell lag. Relevanta lagar tillkom efter andra världskriget i syfte att se till att de fruktansvärda händelserna och konsekvenserna inte skulle upprepas. Tidigare gällde i hög grad "the might is right". Religion kan inte heller leda till några acceptabla lösningar. Förhandlingslösningar som baseras på lagar får inte i alltför hög grad baseras på eftergifter från bara den ena sidan, de riskerar då att inte bli rättvisa.

Alice Panepinto med bakgrund från Italien och UK är nu lektor på Queens University i Belfast. Hon inledde med att peka på begränsningarna med internationella lagar och mänskliga rättigheter, och hänvisade till tre skrifter:

Makau Mutua: "Savages, Victims, and Saviors: The Metaphor of Human Rights" (2001) Harvard International Law J 42, 201-245.

Susan Marks: "Human Rights and Root Causes" (2011) Modern Law Review 74, 57-78.

Martti Koskenniemi: The Gentle Civilizer of Nations: The Rise and Fall of International Law 1870-1960. Cambridge University Press 2001.

Tre böcker som beskriver förhållandet mellan internationell lag och rättvisan för Palestina:

Victor Kattan: From Coexistence to Conquest. International Law and the Origins of the Arab—Israeli Conflict, 1891—1949. New York: Pluto. 2009.

Noura Erakat: Justice for Some: Law and the Question of Palestine. Stanford University Press. 2019.

John Quigley: The Case for Palestine: An International Law Perspective. Duke University Press. 1990.

Delningen av Osmanska riket efter första världskriget är ett klassiskt exempel på ett kolonialt spel, där Frankrike och England gjorde hemliga överenskommelser utan att involvera befolkningen som t ex palestinierna. De första stegen är Sykes-Picot-överenskommelsen 1916 där Palestina hamnade under gemensam kontroll av Frankrike och England, och Balfourdeklarationen 1917 som syftade till att utöka den brittiska militära kontrollen till att omfatta Medelhavsområdet till Suez och att se till att protestanter och inte katoliker fick kontroll över det heliga landet. I brevet från Balfour till Lord Rotschild förklarar han sin förståelse för de judisk-sionistiska önskemålen som framförts. Det framgår i deklarationen att ingenting får göras som kan äventyra civila och religiösa rättigheter för existerande icke-judiska befolkningsgrupper i Palestina.

Skälet till att Balfour ville skapa ett hem för det judiska folket i Palestina framgår av att han 1905 när han var premiärminister arbetade för att lagstifta mot immigration, vilket framför allt syftade till att hindra judar som flydde från pogromer i Östeuropa.

FN-stadgans artikel 2(4) säger att alla medlemsstater ska avstå från hot och våld mot varje stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt som är oförenligt med FNs syften. Det är uppenbart att så snart en ockupation övergår i annektering strider det mot FN-stadgan.

Al-Nakba - fördrivningen 1948

FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, artikel 13(2) anger att var och en har rätt att lämna varje land inklusive sitt eget, och att återvända till sitt land. Att hindra detta är ett brott mot mänskligheten. När Israel skapades förvisades upp emot en miljon palestinier från sina hem, och 2009 var antalet flyktingar inklusive Nakba-överlevande och deras efterkommande uppe i över 7 miljoner. FNs generalförsamling förtydligade i sin resolution 194 (III) 11 december 1948: Flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med grannarna ska tillåtas att göra det vid tidigast praktiskt möjliga tillfälle och de som väljer att inte återvända ska erhålla kompensation för sin egendom.

Efter sexdagarskriget 1967 uppmanade FNs generalförsamling Israels regering att underlätta återvändandet för de invånare som flydde området sedan fientligheterna startade. FNs oberoende undersökningskommision för Israels attacker mot civila palestinier i Gaza konstaterade att palestinierna hade rätt att demonstrera för återvändande utan att riskera att bli skjutna. FNs apartheidkonvention från 1974 anger att varje lagstiftning eller annat medel som syftar till att förneka medlemmar i en "rasgrupp" rätten att lämna och återvända till sitt land är ett apartheidbrott.

Ockupationen efter sexdagarskriget strider mot internationella lagar: Ockupationen får inte användas för att överföra suveränitet (annektering). Den unilaterala annekteringen av Jerusalem strider mot detta, och den grundlag från 1980 som tills vidare ersätter en konstitution anger Jerusalem som huvudstad. Detta kan vara ett brott mot FN-stadgans artikel 2(4) som förbjuder annektering genom våld eller hot om våld. Ockupationen skall vara tidsbegränsad, och area C måste sägas vara ockuperad fortfarande 25 år efter Osloavtalen.

Ockupation är inte i sig olaglig, vilket framgår av att fjärde Genevekonventionen i stor utsträckning reglerar hur den ska gå till. Den ockuperande makten har vissa skyldigheter och är förbjuden att vidta vissa åtgärder. Det är inte tillåtet att med tvång förvisa civila: Mellan 2009 och 2016 tvångsförflyttades 46 beduinsamhällen, ca 8000 personer. Under 2020 fram till november har 689 byggnader rivits i Västbanken och Östra Jerusalem, vilket gjort 869 palestinier hemlösa. Det diskriminerande styret gör att palestinier inte får byggnadslov, och rivningarna leder till att palestinier tvingas lämna området. Enligt fjärde Genevekonventionens artikel 53 är den ockuperande makten förbjuden att förstöra fast och personlig egendom såvida det inte är absolut nödvändigt för militära operationer. I artikel 49 förbjuds, oavsett motiv, tvångsförflyttning av personer eller grupper liksom deportationer från det ockuperade området till den ockuperande maktens territorium eller till något annat land vare sig det är ockuperat eller inte.

Den lilla pojken står på resterna av sitt familjehem på Västbanken som förstördes 2017. (UNRWA/Lara Jonasdottir)

Enligt internationell straffrätt är både rivningar och fördrivning krigsbrott. Internationella lagar om mänskliga rättigheter innehåller liknande förbud och är speciellt inriktade på barns rättigheter. Den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) lyder under Romstadgan som bland annat anger att deportation eller tvångsförflyttning av befolkning är brott mot mänskligheten. ICCs åklagare Fatou Bensouda försöker driva dessa frågor men har svårt motstånd från vissa länder och begränsade ekonomiska resurser. För närvarande drivs frågan om tvångsförflyttningen av beduiner i E1-området är ett krigsbrott. Här uppmanar Alice Panepinto till att driva opinion och påverka politiker till att stödja ICC.

Internationella domstolen, ICJ, International Court of Justice, är ett FN-organ i Haag. Den har 2004 bedömt att muren på ockuperad mark är olaglig enligt internationella lagar, och undersöker för närvarande om flytten av USAs ambassad följer Wienfördraget om diplomatiska förbindelser.

Ockupationen blir olaglig när den leder till förändringar av verkligheten på marken, något som sker kontinuerligt på Västbanken. Efter en ockupation som varat längre än 50 år kan det ifrågasättas om inte det rör sig om en faktisk annektering som bryter mot FN-stadgans förbud mot erövring genom våld eller hot om våld.

Osloavtalen stipulerade att den israeliska kontrollen över Västbanken och Jerusalem skulle vara högst fem år från 1996 och sedan lämnas till de palestinska ledarna, vilket inte skett. Vidare exploateras palestinska resurser som vatten och jordbruksland av israeler. Hindren mot fri rörlighet har också blivit fler, genom gränskontroller och muren.

Säkerhetsrådets resolution 2334 från 2016 bekräftar på nytt att de israeliska bosättningarna på det palestinska territorium som ockuperats sedan 1967, inklusive östra Jerusalem, inte har någon juridisk giltighet och innebär ett flagrant brott mot internationell lag och dessutom ett hinder mot att uppnå en tvåstatslösning och en rättvis, hållbar och omfattande fred. Det understryks att Säkerhetsrådet inte kommer att erkänna några förändringar av gränsen från 4 juni 1967, inklusive i Jerusalem, annat än de som överenskoms av parterna genom förhandlingar. Det måste samtidigt vara klart att förhandlingar bara kan ske mellan två ungefär lika starka parter för att kunna bli rättvisa.

Palestina kritiseras ofta för bristande demokrati. Man måste ändå förstå att det kan vara svårt att bedriva politiskt arbete när redan mindre folksamlingar är förbjudna och löses upp med våld, och att prioritera att utnyttja sin yttrandefrihet när ens hus blivit rivet kan inte vara lätt. Dessutom är det ett problem att förra gången val hölls erkände inte det internationella samfundet resultatet eftersom det ansågs att segraren, Hamas, skulle vara en terroristorganisation.

Vad kan vi göra? Israel får inte bara straffrihet (impunity) utan blir dessutom belönat genom forskningsprogram, militärt utbyte och handelsavtal. Alice Panepinto påpekar att det inte är självklart att tvåstatslösningen är det optimala, och det är ingenting palestinierna önskat från början. Hon tycker också att beteckningen "konflikt" är felaktig när det handlar om en ockupation och delvis t o m annektering. Slutligen tar hon upp våldet mot barn, med tortyrliknande förhör och fängelse. Organisationen Defense for Children International – Palestine (DCI-P) gör ett fantastiskt arbete för att belysa detta. En källa till utmärkt information om situationen för palestinier är FN-organet OCHA-OPT som bland annat stöds av Sverige. Många sifferuppgifter ovan kommer därifrån.

Tävling!

7 Dec 2020

 

 

VINN FOTOBOKEN! 

Palestinagruppen Stockholm tävlar ut 3 signerade exemplar av “På Västbanken intet nytt”  - av författaren Lena M Fredriksson. 

 

MOTIVERA med max 3 rader om varför du vill vinna boken, eller varför du vill ge boken till en person. 

 

Skicka din motivering till oss senast den 13 december till: [email protected]. Vi meddelar vilka som vinner inom en vecka så att ni har julklappen i tid! 

GIVING TUESDAY

1 Dec 2020

Idag infaller den internationella gåvodagen #GivingTuesday.

Giving Tuesday startade som en reaktion mot konsumtionsdagar som Black Friday och Cyber Monday. Idag är det en global folkrörelse som sätter engagemang i centrum och uppmärksammar allt positivt som görs i samhället.

Det vill vi förstås uppmärksamma och samla in pengar till Palestina! Vi kan alla hjälpas åt genom att:

SKÄNKA en gåva till Palestinainsamlingen, som stöttar barn- och ungdomsverksamhet i Palestina och palestinska flyktingläger i Libanon. Ockupationen präglar de palestinska barnens vardag med tungt beväpnade soldater och israeliska bosättare, militära vägspärrar, tårgasattacker och nattliga räder i bostäderna.
Genom våra biståndsprojekt försöker vi skapa en trygg och innehållsrik vardag för barn i Palestina och i palestinska flyktingläger i Libanon.

SWISHA gärna en gåva till Palestinainsamlingen, 123 901 15 78 eller sätt in bidrag på Pg 90 11 57-8.

UPPMÄRKSAMMA solidaritetsdagen genom social medier och genom att tala med andra. Visa att vi är många som bryr sig om den olagliga ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem och blockaden av Gaza. Visa att vi bryr oss om de hundratusentals palestinier som fortfarande bor i flyktingläger efter att staten Israel bildades 1948 och hundratals palestinska byar jämnades med marken.

På så sätt bidrar vi till att förbättra vardagen för palestinska barn – allt från bibliotek, läxläsning och idrott till musik, dans och psykosocialt arbete.