Israels medicinska gisslan måste friges!

19 dec. 2025

Den 27 december 2024 arresterades doktor Hussam Abu Safiya när israeliska soldater stormade Kamal Adwan-sjukhuset i norra Gaza. Doktor Abu Safiya har sedan dess hållits i israelisk fångenskap utan rättegång eller dom och utsatts för tortyr och kränkande behandling – utan möjlighet att få sin sak prövad. Senast förlängdes hans internering 16 oktober med ytterligare 6 månader. I nuläget hålls också minst 94 andra sjukvårdsarbetare som något som måste betraktas som medicinsk gisslan, medan fem är bekräftat döda i fångenskap – och ytterligare fem mött ett okänt öde.

Kamal Adwan-sjukhuset var det sista fungerande sjukhuset i norra Gaza. Trots upprepade attacker från den israeliska armén, och att hans egen son Ibrahim (15) dödats vid ett angrepp med drönare mot sjukhusets huvudentré, försökte dr. Abu Safiya i det längsta hålla verksamheten igång. Till sist intogs sjukhuset av soldater som tvingade personalen att klä av sig och lägga sig på marken, varefter omkring 240 personer fördes bort – varav många till fångenskap.

Enligt FN:s säkerhetsråds resolution 2286 (2016) är såväl sjukhus som vårdpersonal och patienter objekt som alla stater har skyldighet att skydda i väpnade konflikter. En rad humanitära organisationer, inklusive Amnesty International (USA), Human Rights Watch, Läkare Utan Gränser och israeliska Läkare för Mänskliga Rättigheter har i ett gemensamt uttalande krävt “omedelbart frigivande av olagligt internerad medicinsk personal och slut på dessa godtyckliga fängslanden och bredare attacker på sjukvården”.

I nuläget sitter över 10.300 palestinier i israeliska fängelser, varav 3.428 likt dr. Hussam Abu Safiya i så kallat “administrativt förvar” utan rättegång eller dom, 1.772 som “olagligt stridande” – och flera hundra barn. Sedan 7 oktober 2023 har, enligt palestinska sjukvårdskällor, minst 1.722 hälsoarbetare dödats av den israeliska krigsmakten. Bland annat avrättades i mars i år 15 räddningsarbetare av israeliska soldater, och begravdes tillsammans med sina räddningsfordon. Åtminstone 94% av sjukhusen i Gaza är helt eller delvis förstörda. Ingen har hittills ställts till svars för några brott mot mänskligheten och internationell rätt.

Läget i framför allt Gaza är fortfarande allvarligt och hjälpbehoven enorma. Men Sveriges regering tillhör de allt färre som fortfarande bojkottar FN-organet UNRWA – en nödvändig aktör för bistånd till palestinierna, fortsätter vapensamarbete och handel med ockupationsmakten, vägrar svårt krigsskadade barn specialistvård i Sverige och välkomnar Israel i Eurovisionsschlagern. En politik som allvarligt underminerat Sveriges tidigare anseende som humanitär stormakt.

Nyligen konstaterade FN:s rapportör för människorättsförsvarare, Mary Lawlor, i ett brev till den svenska regeringen att utvecklingen i Sverige vad gäller yttrande- och föreningsfrihet för aktivister och minoriteter är “chockerande”. “Människorättsförsvarare, klimataktivister, de som protesterar mot Israels agerande i Gaza – liksom muslimer, romer, samer, tornedalingar och afrosvenskar – alla slags minoriteter, upplever att deras rätt till yttrandefrihet och föreningsfrihet inskränks” säger Mary Lawlor. Och nämner hur klimataktivister fått utstå hot och våld från polis, hur fackligt engagerade som stått upp för Gaza förlorat jobbet och hur journalister som försöker rapportera om människorättsfrågor i vissa fall hindrats av sina arbetsgivare.

Från politiker, mediesamhället och de goda svenska medborgarna i gemen hörs i dessa frågor ingenting. Opinionen för ett svenskt krav på frigivande av all medicinsk gisslan och palestinska politiska fångar som Fatah-ledaren Marwan Barghouti, avbrytande av vapensamarbetet med den folkmordsmisstänkta israeliska regimen och stopp för Israel i Eurovision, borde rimligtvis vara stark och högljudd. Liksom kravet på våra politiker att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter för alla. Men i stället är tystnaden – öronbedövande.

Den svenska regeringen har 60 dagar på sig att svara på FN-rapportörens brev. Men vem bryr sig? Egentligen?

Gunnar Olofsson

Folkrätt och BDS

23 okt. 2025

Vid ett välbesökt möte i Solidaritetshuset 16 oktober 2025 behandlades BDS, folkrätt och hur svenska investeringar bidrar till ockupationen av Palestina.

Henrik Carlborg, jurist, gav en tankeväckande introduktion i folkrätt då främst utifrån ICC:s arresteringsorder av Benjamin Netanyahu och Yoav Gallant samt ICJ:s rådgivande yttrande om att Israels ockupation av Palestina är olaglig och att staten Israel begår en rad grova folkrättsbrott. 

Den artikel som nämndes finns här: https://law4palestine.org/the-arab-israeli-wars-the-crime-of-aggression-myths-facts-and-swedish-law-by-henrik-carlborg/  

Efter det berättade Jakob König från Fair Finance Guide om hur vi kan hindra svenska investeringar från att bidra till ockupationen och det pågående folkmordet i Gaza, och hur man som individ kan påverka genom sina val gällande pensionsfonder och bank.

Bilderna som visades finns här: https://uploads.staticjw.com/pa/palestinagruppenstockholm/svenska-investeringar-i-opt.pdf

Arkeologi som vapen

2 sep. 2025

Arvet efter kolonialism och nationalism i Palestina, Israel och på Cypern

Denna studie består av några reflektioner kring sambandet mellan arkeologi och nationalism i Palestina och Israel, samt effekterna av kolonialismen som haft ett djupgående inflytande på kulturarvet i Palestina och Israel. Under 1800- och 1900-talen utövades arkeologi i Palestina främst av utlänningar från Väst, som fokuserade på vad de ansåg vara viktigt ur sitt perspektiv. Politiska avsikter låg i allmänhet bakom olika arkeologiska expeditioner i Medelhavsområdet.

I Israel har arkeologi och religion utnyttjats för att bygga upp den israeliska staten och spelar fortfarande en avgörande roll för att rättfärdiga Israels territoriella krav. Berättelser och myter om forntiden har konstruerats för politiska syften. Och används ännu i stor utsträckning för att hävda en förmodad kontinuitet med det forntida Israel. Israelerna menar att de erövrade Palestina under Guds beskydd, som de anser gav dem besittning av landet. Detta har förvandlat arkeologin i Israel till ett effektivt politiskt verktyg.

I Palestina har arkeologin djupa koloniala rötter, vilket är ett arv från det brittiska mandatet mellan 1920 och 1948. Landet har stått i centrum för judiska, kristna och muslimska intressen i årtusenden, vilket illustreras av det rika arkeologiska, historiska och religiösa arvet - i synnerhet i Gazaremsan. Kulturarvet är av enorm betydelse och utgör en del av palestiniernas identitet i en begränsad och ockuperad tillvaro. När staten Israel bildades 1948 fick den bibliska arkeologin genast hög prioritet. Den bibliska världsbilden har dominerat eftersom judiska och kristna fundamentalister i över hundra år finansierat arkeologiska projekt, genomfört utgrävningar samt med ensamrätt tolkat fornfynden. Den bibliska arkeologin har blivit en miljardindustri och en ultrareligiös, amerikansk specialitet, präglad av bedrägerier och forskningsfusk. Hundratals platser i Palestina har plundrats och en illegal handel med kulturförermål har länge pågått. Handel med antikviteter har varit laglig i Israel sedan 1978 och en blomstrande antikhandel hjälper till med att erbjuda förfalskad dokumentation. Denna marknad är ett effektivt medel för penningtvätt och smuggling av plundrade antikviteter från hela Mellanöstern. Många föremål kan ha kommit från National Museum of Iraq, som plundrades efter den amerikanska invasionen 2003. USA-baserade konsthandlare och miljardärer har köpt tusentals irakiska fornfynd från återförsäljare i Förenade Arabemiraten och smugglade dem senare till USA och Israel med hjälp av förfalskade dokument.

Det internationella samarbetet är oerhört viktigt för Palestina och har fungerat bra. Ett exempel är den palestinsk-svenska utgrävningen vid Tell el-Ajjul i Gaza i södra Palestina som pågick under flera säsonger 2000 och 2003. Gaza har sällan förknippats med vare sig arkeologi eller en lång och rik historia. I tusentals år var platsen ett handelscentrum och en förbindelselänk mellan Asien, Afrika och Europa. På 1300-talet f.Kr. fanns här en av det faraoniska Egyptens yttersta utposter på gränsen mot Kanaan. Ruinerna av en stor bronsåldersstad har grävts fram i Gaza och har visat sig vara ett stort handelscentrum från omkring 1650 till 1300 f.Kr.

Sedan oktober 2000 har omistliga kulturarv i Palestina drabbats av bombanfall som orsakat förödelse. Belägringar, utegångsförbud och militära avspärrningar har hindrat palestinska myndigheter från att skydda kulturarvet. Under det senaste kriget mot Gaza 2023/2024 utplånades en forntida hamn och en oskattbar osmansk byggnad. Nästan 200 platser av historisk betydelse har förstörts eller skadats i israeliska flygräder i Gaza under de senaste 150 dagarna. Museer, moskéer, kyrkor och och kloster – inget har sparats.

Betydelsen av Palestinas rika kulturarv undergrävs kontinuerligt av ockupation och konfiskering av mark sedan staten Israel bildades. Ett annat hot är den mur som Israel har låtit bygga och som skär in i Västbanken och Gaza. När muren är klar kommer Israel att ha kontroll över mer än 4500 fornminnesplatser.

Forskare anser idag att arkeologer har en viktig roll och behöver ta ett mer etiskt förhållningssätt till politiken i den region där de arbetar. All forskning om det förflutna är influerad av politik och samtida perspektiv och det är av stor vikt att arkeologer tar aktiv ställning mot politiskt missbruk. Arkeologin exploaterats av högerextrema rörelser och politiska partier som konstruerat falska berättelser om ett storslaget förflutet och gör anspråk på äganderätt till kulturarvet. Inom arkeologin finns också problemet med populism, som ofta förknippas med extrem nationalism och rasism. Arkeologer och genetiker har under de senaste åren sett hur fynd av förhistoriskt DNA har misstolkats och använts som argument om ras och etnicitet.

Ny bok: https://uploads.staticjw.com/pa/palestinagruppenstockholm/archaeology-as-a-weapon.pdf

Marie-Louise  Winbladh
Arkeolog, författare, forskare
Intendent för Cypernsamlingarna 1971-2001
http://cypernochkreta.dinstudio.se

Om det oacceptabelt acceptabla

31 aug. 2025

Israelisk militär bombar ett sjukhus i Gaza, dödar patienter och sjukvårdspersonal samt flera journalister som arbetar för internationella nyhetsbyråer. “Det är fruktansvärda nyheter” konstaterar den svenska utrikesministern.“Det är oacceptabelt att journalister dödas i tjänsten”.

Oacceptabelt, således. Samma formulering har i olika grad använts av andra ministrar om andra händelser, på andra platser – inte minst i Palestina. Det mesta som drabbat palestinierna har varit och är oacceptabelt: massakrer på civila, raserande av bostadshus, attacker mot och förstörelse av sjukhus, mord på räddningsarbetare och sjukvårdspersonal, fördrivning, framkallande av svält. Ja, hela ockupationen är enligt olika FN-organ, internationella domstolar, människorättsorganisationer och ledande politiker i grunden just – oacceptabel.

Vad betyder då oacceptabel? Och hur länge är någonting oacceptabelt innan det förvandlas till att bli acceptabelt? Gäller det överallt? Och alltid?

En filmsnutt ur en dokumentär från andra världskrigets Warszawa. I bakgrunden muren runt det judiska ghettot, där människor långsamt svälter ihjäl. Utanför ett normalt liv med spårvagnar och människor som skyndar förbi med portföljer och matkassar. En normalitet i det onormala. En oacceptabel situation, accepterad av omgivningen. Förövarna fick sina straff efter kriget. Och eftervärldens dom har varit hård.

Lastbilarna utanför Gaza, fullastade med mat till de hungrande som inte får ta del av den på grund av Israels blockad. En helt katastrofal situation enligt alla humanitära aktörer. Helt oacceptabel. Men egentligen har situationen i Gaza under 16 år av blockad varit oacceptabel mest hela tiden: stängda gränser, begränsad införsel av förnödenheter, otjänligt vatten, icke fungerande avlopp, en sjukvård som inte kunnat ge behandlingar för allvarliga sjukdomar som cancer och människor som hindrats lämna området för vård. Ett gigantiskt utomhusfängelse i princip obeboeligt enligt FN. Men på något sätt accepterat av politiker besjälade av hög moral och kristna värderingar.

När nu ockupationsmakten godkänt planer på ytterligare 5.300 bostäder på palestinsk mark, och att området delas mitt itu för att hindra en sammanhållen palestinsk stat, är det helt oacceptabelt enligt världssamfundet – som även tidigare i många år förklarat det israeliska bosättandet på ockuperad mark oacceptabelt och utan giltighet. Men varför har man då så länge accepterat det?

Det sägs att en flyttkartong som inte öppnats på ett par år inte behöver öppnas alls eftersom ingen uppenbarligen efterfrågat innehållet. Om samma tanke används om Palestina har situationen – då man inte gjort något för att förändra den – sedan länge förvandlats från oacceptabel till acceptabel. Eller rättare sagt kanske oacceptabelt acceptabel.

Den ryska invasionen av Ukraina, oacceptabel enligt internationell lag, resulterade i omedelbara reaktioner från omvärlden med ekonomiskt och vapenstöd till de ockuperade, och upprepade sanktionspaket (i nuläget 18 stycken!) mot ockupationsmakten. Här betyder uppenbarligen oacceptabelt – oacceptabelt.

Men hur skall vi veta när våra makthavare menar att oacceptabelt betyder oacceptabelt? Eller tvärtom? Ja, vad gäller Palestina är det enkelt: oacceptabelt betyder acceptabelt. Frågan är då om detta är – acceptabelt?

Gunnar Olofsson