Vad innebär rätten till självförsvar?

24 Nov 2023

För några dagar sedan stod Statsminister Ulf Kristersson och höll tal i EU-politiska partiledardebatten. Där underströk Kristersson "Israels självklara rätt att försvara sig". Men vad innebär rätten till självförsvar? Och är det självförsvar som vi bevittnar?

Detta är något som FNs specialrapportör för Palestina, Francesca Albanese besvarade den 14 november under en presskonferens med den Australiska journalistklubben.

Albanese hade blivit inbjuden många månader innan vad hon själv kallar "infernot i Gaza" bröt ut. Syftet med inbjudan var att tala med olika samfund med koppling till ursprungsbefolkning. Vid presskonferensens datum stod hon inför andra frågor.

Moderatorn Tom Connell beskrev inledningsvis att det rådde debatt i Australien kring Israels rätt till självförsvar. En debatt som även vi i Sverige är välbekanta med.

När det kommer till Israels rätt att försvara sig håller Albanese med om att Israel självklart har en plikt, inte minst gentemot sin befolkning. Däremot har Israel åberopat artikel 51 i FN-stadgan. Självförsvar under internationell lag är en juridisk handling och har att göra med rätten att förklara krig. Detta understryker Albanese att Israel inte har enligt FNs högsta juridiska organ.

Rätten till självförsvar kan åberopas när en stat är under hot av en annan stat. Gaza är inte en självständig entitet och Israel har heller aldrig påstått att de är under hot av en annan stat.

Hotet som Israel beskriver kommer från vad enligt lagliga termer kallas en "beväpnad grupp" och den "gruppen" har sitt ursprung från Israels egna ockuperade områden. Grunden som Israel står på för att få förklara krig, finns således inte.

Den självutnämnda rätten att föra krig är inte den första och långt ifrån det värsta brott mot internationella lagar som Israel har gjort. Däremot är den aktuell, inte minst för att vår egen statsminister tillsammans med sina ministrar vägrar att påkalla vapenvila då även de pekar på rätten till självförsvar i artikel 51.

Så nu när vi har kunskap om vad rätten till självförsvar är. När vi även bevittnar experter som ägnar sina karriärer åt denna typ av fråga, säga att det inte finns en grund för Israel att åberopa "rätten till självförsvar" på. I vilket ljus ser vi i den så kallade konflikten som på bara några veckor har dräpt ca 5000 barn? Vad säger det om oss och våra folkvalda?

I en värld som är van vid våld, där människoliv är siffor, tappar vi bort empatin. Man bortförklarar våldet med att "krig är krig".

Gaza

Men tänkt om nu krig inte är krig, utan en stat som utnyttjar sin ställning samt människors okunskap om internationella lagar. Detta medan de släpper tonvis med bomber över hemmet till 2,1 miljoner personer, direktsänt på internet med världen som åskådare. Är det då fortfarande självklart för vår statsminister, hans ministrar och resten av världen?

Tonja Karniouchina

Kommentar:

Talet finns här: https://www.youtube.com/watch?v=XAnn07kilFk

Två artiklar i Al Jazeera behandlar frågan:

https://www.aljazeera.com/opinions/2021/5/16/the-fallacy-of-the-colonial-right-to-defence

https://www.aljazeera.com/news/2023/11/17/does-israel-have-the-right-to-self-defence-in-gaza

Artikeln från 2021 skrevs med anledning av konflikten i maj 2021 när Israel ”klippte gräset”. Koloniala ockupanter har länge hävdat sin ”rätt” till självförsvar när befolkningen gör uppror. Detta har lett till att FNs generalförsamling i resolution 37/43 (1982) påtalat ”folkets rätt till kamp för oberoende, territoriell integritet, nationell enighet och frihet från kolonial och utomstående dominans och främmande ockupation med alla tillgängliga medel inklusive väpnad kamp”. När kampen leder till motstånd från ockupationsmakten uppkommer vad som i västmedia kallas en våldsspiral, där det inte görs någon skillnad mellan förtryck och reaktion mot förtryck. Våldet anges bero på en konflikt mellan två parter som har lika rätt till säkerhet och land. Att en kolonial stat som Israel skulle ha rätt att försvara sig mot dem de förtrycker är naturligtvis bisarrt.

Artikeln från 2023 handlar naturligtvis om den aktuella konflikten som övergått i gigantisk fördrivning och massmord som närmar sig folkmord. Den baseras i hög grad på Francesca Albaneses tal som refereras ovan. Rörande artikel 51 hänvisar hon till att den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICJ) 2004 betraktade ”separationsbarriären” på Västbanken som olaglig. ICJ hävdade att det inte går att åberopa rätten till självförsvar på ockuperad mark.

Väpnade konflikter regleras av internationell humanitär rätt (IHL), och artikeln visar tydligt hur Israel bryter mot de fyra huvudprinciperna i Fjärde Genevekonventionen (1949): Skilja mellan civila och krigförande, proportionalitet mellan förväntad förlust av civila och strategisk militär betydelse vid en attack, legitima militära mål och human behandling av alla individer.

Tomas Cronholm

Kommentera →

Ett vittnesmål från ockupationen

18 Nov 2023

Jag har levt under ockupationen. När jag och min tvillingbror Adel föddes, höll min mamma på att dö för att hon var så sjuk, men var tvungen att föda utan kejsarsnitt eftersom hon inte hade något annat val. Hon gav nästan upp innan jag till slut kom till världen. När vi väl var ute, placerades vi i kuvöser utan el, för att bomber haglade över sjukhuset i staden Nablus som vi föddes i.

När jag var två år hade Israel utlyst utegångsförbud i Nablus. Jag smet ut, för att jag var en tvååring och ännu inte hade lärt mig faran.

I vanliga fall, när man går ut under ett utegångsförbud så blir man skjuten av israeliska soldater. Jag blev inte det, jag blev istället tagen av dem.

Jag hade inte lärt mig att vara rädd för soldaterna så jag lät mig villigt plockas upp. Någon av dessa ungdomar hade ett hjärta och lät mig leva. De körde hem mig och lämnade av mig vid min grind efter att ha frågat runt i grannskapet.

Privat foto.

När jag var tre år hade jag lärt mig att man alltid skulle kasta sig till marken när flygplanen kom och att man aldrig aldrig fick stå i fönstret av risk för israeliska prickskyttar, men jag kunde inte låta bli. Jag hörde något och tittade ut i vår fina trädgård.

Så såg jag hur något glimmade och en kamouflerad kropp, innan skottet ljöd och träffade väggen intill mig. Jag gjorde aldrig om det i Palestina. Än idag känns det läskigt att titta ut genom fönstret.

Jag brukade gömma mig under täcket eller sängen ofta, eftersom soldaterna plötsligt kunde komma och banka hårt på våra fönster och dörrar, ta någon och aldrig mer lämna tillbaka dem. Otaliga familjemedlemmar har försvunnit på det sättet.

Bland annat min älskade kusin Salim, som brukade leka med mig, ge mig solrosfrön och gunga mig. Han hade en helt underbar sångröst och brukade sjunga för mig när vi satt på taket intill min faster. Jag avgudade honom. En natt blev han tagen och återbördades död, utan sina organ.

Han hade bruna lockar och honungsfärgade ögon och var snällast på jorden. I Palestina räcker det med att man protesterar muntligt för att man ska dödas av israeliska styrkor.

Sedan flyttade vi till Sverige, men mina föräldrars längtan till sin familj var så stor så vi tillbringade varannan sommar där tills jag blev 14 år.

När jag var sex år och jag var i centrala Nablus för att få köpa en klänning till ett bröllop såg jag människor bombas och skjutas ihjäl. Min mamma träffades i benet av en dumdum-kula, men som tur var hade den studsat innan, och metallen var ute så hon bara fick ett stort blåmärke.

När jag var åtta år begicks ett terrorattentat i Tel Aviv, så alla palestinier förbjöds ta sig via Israels flygplats till Sverige. Vi var fast i tre veckor, bland annat fick jag och mamma åka till Gaza för att få rätt papper för att kunna resa igenom.

Jag minns att de tog med sig mamma och lämnade mig på en stol i öknen i flera timmar. Jag var livrädd att jag aldrig mer skulle få se henne.

Varje gång vi åkte till Palestina genom Israel var det samma sak. Spärras in i en mörk källare i flera timmar, tills de som arbetade där gått igenom allt vi hade och som registrerats på oss.

Alltid samma känsla av lättnad när vi fick sätta oss i den kvalmiga bilen och bege oss mot Palestina. Alltid samma glädje när jag fick träffa min familj och min älskade mormor, och se att det ändå inte var så många som hade dött.

Alltid samma sorg när det var så många som hade dött eller fängslats eller torterats. För ingen i min familj var någonsin terrorist. Ingen i min familj har begått några våldsdåd mot staten Israel.

Alla minnen jag har av Gaza var så lyckliga, fast de blandades med sorg. Bland annat fick jag hjälpa till i min morbrors godisfabrik i Gaza och se alla godisar bli till! Magiskt! Sedan bombade de den. Och sedan min morbrors hus.

Sorg över min kusin Ahmad vars mamma inhalerade en giftig gas när han låg i hennes mage som gjorde att han behövde opereras otaliga gånger. Sorg över otaliga nära och kära som behandlats på ett sätt som ingen borde behandlas.

Sista gången jag åkte dit var jag 14 år. Efter det blev jag tydligen en fredsaktivist. För det är man tydligen, om man tycker att fred är en rimlig grej att begära, istället för krig.

Jag hatar inget folk. Jag tycker alla människor är lika mycket värda.

Jag är förbluffad över att kriget får fortgå och att det numera är komplicerat att säga att palestinier förtjänar att leva ett liv i frihet, befriade från våld. Må det komma en dag då alla människor får leva och bli älskade.

Min familj är fortfarande där, och större delen av mitt hjärta. Varje gång jag ser någon dö, är det som att jag går i tusen bitar.

Sanna Löfgren

Kommentera →

FN-tjänsteman avgår efter FN:s misslyckanden i Palestina

7 Nov 2023

FN-tjänstemannen Craig Mokhiber har varit “Director in the New York Office of the High Commissioner for Human Rights (OHCHR)”.  I ett brev daterat 28 oktober 2023 förklarar han för sin chef varför han avgår. Brevet är ställt till Volker Turk, High Commissioner for Human Rights, Palais Wilson, Genève.

Detta kommer att vara mitt sista officiella meddelande till dig som Direktör för FN:s kommissariats kontor i New York för mänskliga rättigheter. Jag skriver i en stund av stor ångest för världen, inklusive för många av våra kollegor. Återigen ser vi ett folkmord som utspelar sig framför våra ögon, och den organisation vi tjänar verkar maktlös att stoppa det. Som någon som har undersökt mänskliga rättigheter i Palestina sedan 1980-talet, bott i Gaza som mänsklig rättighetsrådgivare för FN under 1990-talet och genomfört flera uppdrag för mänskliga rättigheter i landet innan och sedan dess, är detta mycket personligt för mig.

Jag har också arbetat i dessa korridorer under folkmordet mot tutsi, bosniska muslimer, yazidier och rohingya. I varje fall, när dammet lagt sig efter de grymheter som begåtts mot försvarslösa civila befolkningar, blev det smärtsamt tydligt att vi hade misslyckats med vår plikt att förebygga massövergrepp, skydda de sårbara och ställa förövare till svars. Så har också varit fallet med de på varandra följande vågorna av mord och förföljelse mot palestinier under hela FN:s existens.

High Commisioner, vi misslyckas igen.

Som jurist inriktad på mänskliga rättigheter med över tre decenniers erfarenhet inom området vet jag att begreppet folkmord ofta har missbrukats politiskt. Men den pågående massakern på det palestinska folket som har sitt ursprung i en etnonationalistisk bosättarkolonial ideologi som är en fortsättning på decennier av systematiska förföljelser och etnisk rensning lämnar inget utrymme för tvivel eller debatt. Förföljelserna och rensningen är grundade helt på deras status som araber, och är kopplade till tydliga uttalanden om avsikt från ledare i den israeliska regeringen och militären. I Gaza attackeras civila hem, skolor, kyrkor, moskéer och medicinska institutioner godtyckligt när tusentals civila massakreras. På Västbanken, inklusive ockuperade Jerusalem, beslagtas hem som sedan omfördelas helt baserat på ras, och våldsamma bosättningspogromer åtföljs av israeliska militära enheter. Över hela landet råder apartheidregler.

Detta är ett läroboksexempel på folkmord. Det europeiska, etnonationalistiska, bosättarkoloniala projektet i Palestina har nått sitt slutskede, den snabba förstörelsen av de sista resterna av det ursprungliga palestinska livet i Palestina. Dessutom är USA:s, Storbritanniens och stora delar av Europas regeringar absolut medskyldiga till detta fruktansvärda angrepp. Dessa regeringar vägrar inte bara att uppfylla sina förpliktelser enligt Genèvekonventionerna, nämligen att "säkerställa respekt" för dem, utan de beväpnar aktivt angreppet, tillhandahåller ekonomiskt och underrättelsestöd samt ger politiskt och diplomatiskt skydd åt Israels grymheter.

I samklang med detta bryter västerländska företagsmedia, som alltmer kontrolleras och är knutna till stater, mot Artikel 20 i ICCPR genom att kontinuerligt avhumanisera palestinier för att underlätta folkmordet och sprida propaganda för krig och främjande av nationalistiskt, rasistiskt eller religiöst hat som innebär anstiftan till diskriminering, fientlighet och våld. Företag inom sociala medier med bas i USA undertrycker röster från människorättsförsvarare samtidigt som de förstärker pro-israelisk propaganda. Israellobbyns nättroll och GONGOS trakasserar och smutskastar människorättsförsvarare, och västerländska universitet och arbetsgivare samarbetar med dem för att straffa dem som vågar protestera mot grymheterna. Efter detta folkmord måste även dessa aktörer ställas till svars, precis som radio Milles Collines i Rwanda.

Under sådana omständigheter är kraven på vår organisation för principfast och effektiv handling större än någonsin. Men vi har inte mött den utmaningen. Säkerhetsrådet, den beskyddande verkställande makten, har återigen blockerats av USA:s oförsonlighet, generalsekreteraren utsätts för attacker för milda protester, och våra mekanismer för mänskliga rättigheter angrips på ett smädande sätt av ett organiserat online-nätverk som syftar till straffrihet.

Årtionden av distraktion på grund av de bedrägliga och till stor del ohederliga löftena från Oslo-avtalen har avlett organisationen från dess kärnplikt som är att försvara internationell lag, internationella mänskliga rättigheter och stadgarna själva. Mantrat om en "tvåstatslösning" har blivit ett öppet skämt i FN:s korridorer, både på grund av dess fullständiga omöjlighet i praktiken och på grund av dess totala misslyckande med att ta hänsyn till det palestinska folkets oförytterliga mänskliga rättigheter. Den så kallade "Kvartetten" har blivit inte mer än ett försvar för passivitet och för underkastelse inför en brutal status quo. Den USA-drivna eftergivenheten inför "avtal mellan parterna själva" (i stället för internationell lag) har alltid varit ett lätt genomskådat knep, avsett att förstärka Israels makt över de ockuperade och förföljda palestinierna.

Jag kom till denna organisation för första gången på 1980-talet för att jag fann en principfast, normbaserad institution som stod stadigt på människorättens sida, även i fall där de mäktiga USA, Storbritannien och Europa inte var på vår sida. Medan mitt eget land, dess underställda institutioner och stora delar av den amerikanska pressen fortfarande stödde eller rättfärdigade det sydafrikanska apartheidstyret, det israeliska förtrycket och dödsskvadronerna i Centralamerika, stod FN upp för de förtryckta folken i dessa länder. Vi hade internationell lag på vår sida. Vi hade mänskliga rättigheter på vår sida. Vi hade princip på vår sida. Vår auktoritet hade sitt ursprung i vår integritet. Men inte längre.

Under de senaste årtiondena har viktiga delar av FN kapitulerat inför USA:s makt och rädslan för Israellobbyn för att överge dessa principer och överge internationell lag. Vi har förlorat mycket genom detta avsteg, inte minst vårt eget globala förtroende. Men det palestinska folket har drabbats mest av våra misslyckanden. Det är en slående historisk ironi att den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna antogs samma år som Nakba utfördes mot det palestinska folket. När vi firar den 75:e årsdagen av UDHR bör vi överge den gamla klichén att UDHR föddes ur de grymheter som föregick den och erkänna att den föddes samtidigt som ett av de mest grymma folkmorden på 1900-talet, förstörelsen av Palestina. På ett vis lovade upphovsmännen mänskliga rättigheter åt alla, utom det palestinska folket. Och låt oss också komma ihåg att FN självt bär syndernas börda genom att ha hjälpt till att underlätta fördrivningen av det palestinska folket genom att ratificera det europeiska bosättarprojektet som tog palestinsk mark och överlämnade den till kolonisatörerna.

Vi har mycket att sona för.

Men vägen till sonandet är klar. Vi har mycket att lära av det principfasta ställningstagande som har intagits i städer runt om i världen de senaste dagarna, när massor av människor reser sig mot folkmordet, även om de riskerar misshandel och arrestering. Palestinierna och deras allierade, människorättsförsvarare av alla slag, kristna och muslimska organisationer och progressiva judiska röster som säger "inte i vårt namn", leder alla vägen. Allt vi behöver göra är att följa dem.

Igår (alltså 27 oktober), bara några kvarter härifrån, övertogs New Yorks Grand Central Station helt av tusentals judiska människorättsförsvarare som stod i solidaritet med det palestinska folket och krävde ett slut på Israels tyranni (många riskerade arresteringar under processen). Genom detta avslöjade de på ett ögonblick den israeliska hasbara-propagandan (och gamla antisemitiska stereotypen) att Israel på något sätt representerar det judiska folket. Det gör det inte. Och därför är Israel ensamt ansvarigt för sina brott. På denna punkt är det värt att upprepa, trots Israellobbyns smutskastningar, att kritik av Israels mänskliga rättighetsbrott inte är antisemitiskt, inte mer än kritik av Saudiarabiens överträdelser är islamofobisk, kritik av Myanmars överträdelser är anti-buddhistisk eller kritik av Indiens överträdelser är anti-hinduisk. När de försöker tysta oss med smutskastning måste vi höja vår röst, inte sänka den.

Men jag finner också hopp i de delar av FN som har vägrat kompromissa organisationens principer för mänskliga rättigheter trots enorma påtryckningar att göra det. Våra oberoende särskilda rapportörer, undersökningskommissioner och experter på konventioner, tillsammans med de flesta av vår personal, har fortsatt att försvara de mänskliga rättigheterna för det palestinska folket, även när andra delar av FN (även på högsta nivåer) skamligt har bugat sig för makten. Som förvaltare av mänskliga rättsnormer och standarder har OHCHR ett speciellt ansvar att försvara dessa normer. Vårt jobb, tror jag, är att låta vår röst höras, från generalsekreteraren till den nyaste FN-anställda och horisontellt över hela FN-systemet, och kräva att de mänskliga rättigheterna för det palestinska folket inte är föremål för diskussion, förhandling eller kompromiss någonstans under den blå flaggan.

Hur skulle då en FN-ståndpunkt baserad på normer se ut? Vad skulle vi arbeta för om vi var trogna våra retoriska fördömanden av mänskliga rättigheter och likhet för alla, ansvar för förövare, upprättelse för offer, skydd för de sårbara och stärkande av rättighetsinnehavare, allt under lagens överhöghet? Svaret, tror jag, är enkelt — om vi klart kan se bortom propagandistiska rökmoln som förvränger den rättvisa vision vi är bundna till, modet att överge rädsla och undergivenhet gentemot mäktiga stater, och viljan att verkligen ta upp facklan för mänskliga rättigheter och fred. Säkert är detta ett långsiktigt projekt och en brant stigning. Men vi måste börja nu eller ge upp inför otänkbara fasor. Jag ser tio väsentliga punkter:

1. Legitim handling: Först och främst måste vi inom FN överge det misslyckade (och till stor del vilseledande) Oslo-paradigmet, dess bedrägliga tvåstatslösning, dess maktlösa och medbrottsliga Kvartett, samt att internationell lagstiftning underordnas diktaten av påstått politiskt önskvärda lösningar. Våra ståndpunkter måste vara obevekligt baserade på internationella mänskliga rättigheter och internationell lag.
2. Tydlighet i visionen: Vi måste sluta låtsas att detta är en konflikt om mark eller religion mellan två stridande parter och erkänna verkligheten i situationen där en oproportionerligt mäktig stat koloniserar, förföljer och fördriver en ursprungsbefolkning på grund av dess etnicitet.
3. En stat baserad på mänskliga rättigheter: Vi måste stödja upprättandet av en enda, demokratisk, sekulär stat i hela historiska Palestina, med lika rättigheter för kristna, muslimer och judar, och därför avvecklingen av det djupt rasistiska, koloniala projektet och ett slut på apartheid över hela landet.
4. Kampen mot apartheid: Vi måste rikta om alla FN:s ansträngningar och resurser till kampen mot apartheid, precis som vi gjorde för Sydafrika på 1970-talet, 1980-talet och tidigt 1990-tal.
5. Återvändande och kompensation: Vi måste bekräfta och insistera på rätten till återvändande och full kompensation för alla palestinier och deras familjer som för närvarande bor i ockuperade områden, i Libanon, Jordanien, Syrien och i diasporan runt om i världen.
6. Sanning och rättvisa: Vi måste kräva en juridisk övergångsprocess och därvid använda FN:s decennier av samlade undersökningar, utredningar och rapporter för att dokumentera sanningen och säkerställa ansvarsskyldighet för alla förövare, upprättelse för alla offer och rättelser för dokumenterade orättvisor.
7. Skydd: Vi måste driva på för utplaceringen av en välfinansierad FN-skyddsstyrka med kraftfullt mandat och med en kvarstående uppgift att skydda civila från floden till havet.
8. Nedrustning: Vi måste förespråka borttagandet och förstörelsen av Israels massiva lager av kärnvapen, kemiska och biologiska vapen, för att inte konflikten ska leda till regionens totala förstörelse och eventuellt även bortom den.
9. Medling: Vi måste erkänna att USA och andra västländer faktiskt inte är trovärdiga medlare, utan snarare faktiska parter i konflikten som medbrottslingar med Israel i kränkningen av palestiniernas rättigheter, och vi måste behandla dem som sådana.
10. Solidaritet: Vi måste öppna våra dörrar (och generalsekreterarens dörrar) brett för skaror av palestinska, israeliska, judiska, muslimska och kristna människorättsförsvarare som står i solidaritet med det palestinska folket och deras mänskliga rättigheter, och stoppa den obegränsade strömmen av Israel-lobbyister till FN-ledarnas kontor, där de förespråkar fortsatt krig, förföljelse, apartheid och straffrihet, och smutskastar våra människorättsförsvarare för deras principfasta försvar av palestiniernas rättigheter. Detta kommer att ta år att uppnå, och västländerna kommer att kämpa emot oss varje steg på vägen, så vi måste vara uthålliga. På kort sikt måste vi arbeta för ett omedelbart eldupphör och ett slut på den långvariga belägringen av Gaza, stå emot den etniska rensningen av Gaza, Jerusalem och Västbanken (och annorstädes), dokumentera det folkmordsliknande angreppet i Gaza, hjälpa till med massiv humanitär hjälp och återuppbyggnad för palestinierna, ta hand om våra traumatiserade kollegor och deras familjer, och kämpa som fan för ett principfast tillvägagångssätt i FN:s politiska kontor.

FN:s misslyckande i Palestina hittills är inte en anledning för oss att dra oss tillbaka. Istället borde det ge oss modet att överge det misslyckade paradigmet från det förflutna och fullständigt omfamna en mer principfast kurs. Låt oss, som OHCHR, modigt och stolt ansluta oss till den växande anti-apartheidrörelsen som växer över hela världen, och lägga till vår logotyp på banderollen för jämlikhet och mänskliga rättigheter för det palestinska folket. Världen iakttar. Vi kommer alla att hållas ansvariga för var vi stod vid denna avgörande tidpunkt i historien. Låt oss stå på rättvisans sida.

Jag tackar dig, High Commissioner Volker, för att du har hört detta sista vädjande från mitt skrivbord. Jag kommer att lämna kontoret om några dagar för sista gången, efter över tre decennier av tjänst. Men tveka inte att kontakta mig om jag kan vara till hjälp i framtiden.

Översättning: Chat GPT och Tomas Cronholm

Kommentera →

Ny bok om Nakba

26 Oct 2023

Bernt Hermele & Cato Lein: Nakba. Katastrof inför våra ögon.

Det är bara alltför tydligt att Nakba pågår fortfarande. Det intensiva bombandet av Gaza, där befolkningen till stor del består av efterlevande till flyktingar från det som blev Israel. De som bott i flyktingläger i norra Gaza och som tvingats fly igen, till södra Gaza bara för att utsättas för nya bombningar trots löften.

Bernt Hermele är en svensk-judisk författare som tidigare skrivit om Förintelsen utifrån intervjuer med överlevande. Här är det i stället överlevande från Nakba som intervjuats. De beskriver katastrofen när sionister drev bort palestinier för att överta mark och bostäder, något som startade innan Israel bildades 1948 och som fortsätter än i dag. Berättelserna är starka och försedda med utmärkta porträtt av fotografen Cato Lein. Det finns dessutom en kort beskrivning av kolonisationen och den etniska rensningen med siffror, kartor och historiska fotografier.

Tomas Cronholm

Kommentera →